Motion - glömd politisk fråga
Publicerat:02 november 2009
Författare:Cecilia Elander
Forskare hävdar att så få som fem procent av svenskarna rör sig tillräckligt. Men vem ska se till att vi gör det; individen, arbetsgivaren eller samhället? – Det måste börja med att samhället tar sitt ansvar. Först då kan andra aktörer ta sitt, säger Peter Schantz, professor i idrottsvetenskap vid Mittuniversitetet.
Han menar att Sverige egentligen aldrig har haft en medveten politik för fysisk aktivet. Men när välfärdssamhället byggdes upp skapades ändå möjligheter till fysisk aktivitet i vardagen. På 60-talet exempelvis byggdes motionsspår i nästan varje by i Sverige. Man ville bidra till att underlätta människors fritidssysselsättningar Det var kommunerna som betalade, men med stöd av naturvårdsverket.
– På 1990-talet skedde en brutal förändring när man började utgå från marknadsliberala tankar istället för välfärdspolitiska. Ansvaret lades plötsligt över på individen själv, säger Peter Schantz.
Han menar att det fortsatte så tills fetman, som delvis beror på fysisk inaktivitet, började öka explosionsartat. Då blev fokus på individen ohållbart.
– Den fysiska inaktiviteten belastar samhället ekonomisk i så hög grad att det inte kan negligeras.
Stötta medborgarna
Peter Schantz nämner USA som exempel. Det är det land som har störst problem med fetma, men det är också de som är främst när det gäller forskning inom området fysisk aktivitet och fetma. Politikerna tar frågan på så stort allvar att fysisk aktivitet och hälsa är ett eget politiskt område och för tre år sedan startades ett nationellt forskningsprogram. Syftet är att kartlägga frågor som rör fetma, kost och fysisk aktivitet bland annat för att förstå vad man kan göra åt problemen.
– I USA har man insett att om man ska öka den fysiska aktiviteten måste man stötta medborgarna. Då måste man först samla in relevant kunskap för att kunna göra det på ett bra sätt.
Han tror att politiker i Sverige också tycker att frågan är viktig, men att de inte ser helheten. Idag nämns fysisk aktivitet i folkhälsopropositionen, men väldigt vagt och luddig.
– Det är en sak att nämna dessa frågor. Handling är något helt annat, säger Peter Schantz.
Det tar tid att etablera frågan, men om cirka 10-15 år lär fysisk aktivitet och hälsa vara ett eget område i politiken även i Sverige, tror han. Det är grunden till att skapa något långsiktigt och hållbart.
– Egentligen räcker det med att något parti tar upp frågan. Då blir de andra tvingade att hänga på.
För lite resurser för att påverka
Att frågan inte har lyfts mer i den allmänna debatten beror också på att det inte finns några påtagliga påtryckargrupper. Idag är det Riksidrottsförbundet som av tradition får miljardbelopp av staten, menar Peter Schantz och tillägger att de jobbar framför allt med idrott på högre nivåer. Friluftsorganisationerna däremot, som vänder sig mer till vanliga motionärer, får i jämförelse en spottstyver.
– Ingen pratar om de som promenerar eller cyklar. Det finns visserligen små organisationer för de grupperna, men de får så lite pengar att de har väldigt svårt att göra sina röster hörda och sprida kunskap.
Folkhälsoinstitutet, som har till uppgift att stödja medborgarna i frågor som rör hälsa, jobbar inte heller mycket med att sprida kunskap fysisk aktivitet. Kampanjer exempelvis gör man bara undantagsvis. Ett undantag är Uppmärksamhetsveckan 2010 där fokus ska ligga på aktiviteter som kan främja fysisk aktivitet och goda matvanor. Men attityden om vem som ansvarar för den fysiska hälsan är trots detta glasklar på FHI.
– Det är individen som har det yttersta ansvaret, säger Henrik Beyjer, utredare inom fysisk aktivitet på FHI.
Pengar och kunskap saknas
På SKL, Sveriges kommuner och landsting, tycker man inte att man bara ska ha ett individfokus och lägga allt ansvar på den enskilda personen.
– Som arbetsgivare ska man försöka stödja möjligheten till träning, säger Ragnar Kristensson, arbetsmiljöjurist på arbetslivssektionen på SKL.
Han berättar att man jobbar partsgemensamt, alltså samarbetar fack och arbetsgivare, med många frågor som rör hälsa. Samverkan vore bra även när det gäller fysisk aktivitet.
– Jag tror att vi har massor med möjligheter att påverka. Det gäller att skapa plattformar där man kan träffas och diskutera det här. Det kan vara att arbetsgivare och fack träffas eller att man diskuterar frågan och sprider kunskap på arbetsplatsträffar.
När det gäller att erbjuda friskvårdspeng eller träning på arbetstid är det ofta pengar som är en bristfaktor, men Ragnar Kristensson tror att det kanske också saknas förståelse för de här frågorna.
Eva Persson-Huber, ombudsman i Lärarnas Riksförbund säger också att det handlar om pengar. Men hon tror dessutom att det finns en viss okunskap hos arbetsgivarna som gör att de inte förstår hur viktigt och hur givande det skulle vara att satsa på medarbetarnas hälsa i form av exempelvis träning.
– Det är klart att det styrs från kommunernas politiska ställningstagande om man är villig på att satsa på fysisk aktivitet och vad som är viktigast att lägga pengar på.
Sitter i samma båt
I avtalsrörelsen finns hälso- och arbetsmiljöaspekten med. Men i de centrala avtalen finns bara rekommendationer. Det är i de lokala kollektivavtalen man kan se om rekommendationerna omvandlas till handling. Om en arbetsgivare inte är villig att satsa pengar går det inte att tvista om det eftersom det än så länge är frivilligt.
– Att det är så kan man tolka som att de inte tar fysisk aktivitet på tillräckligt stort allvar. Skulle de göra de skulle man se till att det var reglerat i någon paragraf, säger Eva Persson-Huber.
Men Peter Schanzt tycker inte att man kan lägga så stort ansvar på arbetsgivarna än så länge.
– Arbetsgivarna sitter i samma båt som individen. De är lika beroende av det omgivande samhället. Visst kan enskilda arbetsplatser ta beslut att satsa på medarbetarna. Men om det ska bli en allmän företeelse är det viktigt att samhället först visar vägen exempelvis genom att lyfta upp frågan politiskt.
Lästips: Utvärdering av satsning på träning och kost på arbetsplatser