Vägen tillbaka till ett bra liv

Ett jobb med lagom stora krav, med förstående arbetskamrater och ett innehåll som engagerar – det är lyx för många men nödvändigt för att Martina Kopra ska kunna arbeta.

Idag mår Martina Kopra bra. Hon har sambo, familj, vänner, ett meningsfullt jobb. Men vägen dit har varit lång.

Martina Kopra har under sitt vuxenliv brottats med bland annat ångest, depressioner och ätstörningar. Långa perioder har hon varit sjukskriven för sina psykiska problem. Martina Kopra har ADHD, en diagnos hon fick först för ett och ett halvt år sedan.

Att ha ADHD kan bland annat betyda att man har svårt att sortera intryck, särskilt när det är mycket som distraherar runtomkring. Som på det café där vi sitter under intervjun, med kaffeskrammel och prat runt omkring.

– Det är okej, säger hon. Men jag vet att jag kommer att bli hemskt trött efteråt och behöver åka hem och ta det lugnt.

Började tas på allvar

Att få diagnosen var både en chock och en lättnad.

– Jag hade fördomar som alla andra, och tänkte att ADHD har väl bara stökiga småkillar. Men med diagnosen började jag tas på allvar på ett annat sätt.

Diagnosen blev också en förklaring för henne själv till varför hon till exempel behövt kämpa så hårt för sina betyg i skolan, varför hon har en sådan rastlöshet i sig, och varför hon är så beroende av att själv tycka att saker är intressanta för att orka engagera sig i dem.

– Jag blir lätt uttråkad och vill att det ska hända något nytt hela tiden. Sådana egenskaper som mina jämnåriga växte ifrån när de blev vuxna, men inte jag.

Satt i telefon hela dagarna

Martina Kopra började sitt vuxenliv med akademiska studier i flera olika ämnen, och en journalistutbildning. Efter utbildningen tänkte hon börja frilansa som journalist. Frilansandet gick sådär, och för att försörja sig blev hon tvungen att ta ett extrajobb. Det blev ett kundtjänstjobb på ett av de stora bredbandsföretagen. Där satt hon i telefon hela dagarna och svarade på frågor från företagets kunder om problem med bredbandstjänsten.

– Det var inget som passade mig, säger hon med eftertryck. Jag blev stressad, fick ångest och svårt att sova.

När hennes farmor samtidigt blev sjuk blev det för mycket att hantera. Hon blev sjukskriven och fick ångestdämpande mediciner, men blev trots det bara sämre. Det blev svårt att vara ensam, svårt att gå ut.

Ett par månader senare var hon tillbaka på sitt jobb för att arbetsträna. Hon fick sitta lite avsides, behövde inte prata i telefon och fick mer administrativa uppgifter.

Ville ha andra arbetsuppgifter

Hennes närmaste chef var bra och stöttade henne, tycker Martina Kopra. Men många av arbetskamraterna bemötte henne med tystnad, och frågade inte hur hon mådde.

– Det var ungefär som när någon har dött, säger hon.

Målet med arbetsträningen var att hon skulle tillbaka till sina gamla arbetsuppgifter. Men hon insåg ganska snart att hon aldrig skulle klara att sitta i kundtjänsten igen.

– Det var när jag sade det som jag började bli ett problem, säger hon.

Martina Kopra tog kontakt med facket, det som då hette SIF. De tyckte det borde gå att hitta andra arbetsuppgifter permanent för Martina Kopra i ett så stort företag, arbetsuppgifter hon skulle orka med. Hon fick ett annat jobb men i praktiken var det ungefär samma arbetsuppgifter, de hon inte orkade med. Det blev en segdragen kamp som höll på i något halvår.

– Att föra en sådan kamp, och hävda sig själv och sina rättigheter just när jag mådde så dåligt, det var tungt, säger hon. Jag kände mig inte välkommen på jobbet längre.

Hade ett val

Till slut sade hon upp sig. Efter det blev hon åter sjukskriven, en sjukskrivning som kom att vara i fyra år.

Under den perioden genomgick hon ett rehabiliteringsprojekt hon inte orkade slutföra, och hon träffade många olika personer som skulle utreda både hennes problem och hennes arbetsförmåga. Under tre månader blev hon också inlagd på en psykiatrisk avdelning för första gången i sitt liv. Det var en skrämmande upplevelse men blev paradoxalt nog början till en vändning för henne.

– Jag fick väldigt mycket tid att tänka, säger hon. Jag kom fram till att jag hade ett val. Jag var på botten, men ville inte bli kvar där. Jag bestämde mig för att jag aldrig skulle tillbaka dit igen. Jag tänker aldrig mer låta någon tala om för mig vad jag måste klara av och vem jag ska vara för att passa in i samhället.

Har hamnat rätt

När hon blev utskriven började hon i terapi. En privat terapi som hennes familj hjälpte henne att bekosta, betonar hon. Hon gick också med i ett nytt arbetsträningsprojekt, ett som äntligen passade henne. Så småningom fick hon en projektanställning som informatör.

Anställningen tog slut i höstas, men hon sökte och fick ett nytt jobb som kommunikatör. Det nya jobbet var på KomAn, ett samarbetsprojekt mellan fyra kommuner som syftar till att skapa jobb åt människor med funktionsnedsättning. Där har hon jobbat ett par månader nu. Hon hade inte kunnat hamna mer rätt, tycker hon.

– Här får jag chansen att använda mina egna erfarenheter i mitt yrkesliv. Det känns meningsfullt och som en stor seger, en revansch på dem som tvivlade på att jag skulle kunna arbeta mer.