Krönika: ett nytt liv efter terapin

Under tiden som vi har skrivit temaserien om psykisk ohälsa har jag pratat med många människor och fått ta del av många livsöden. Ett av dem som berörde mig mest är Maria. Hon kämpade i elva år innan hon lyckades få den hjälp hon behövde. Det hela började när hon fick sitt första barn. På den tiden tyngdes hon av en stark nedstämdhet och under vissa perioder kändes livet så jobbigt att hon inte orkade företa sig någonting, än mindre ta väl hand om sitt barn. För henne kändes detta inte som en bra grogrund för ett bra föräldraskap.

 Med stark motivation att ta reda på vad hennes problem handlade om vände hon sig till den öppenpsykiatriska mottagningen där hon då bodde. Hon fick en tid till en psykolog. Med betoning på EN tid. Hon fick alltså komma dit en gång och prata. Det räckte inte långt. Ingenstans alls faktiskt. Allt fortsatte precis som vanligt.

Det gick något år. Återigen ringde Maria till öppenpsykiatriska mottagningen. Hon fick träffa en kurator. Fem gånger, sen var det stopp. Igen. Ytterligare några år rann iväg. Än en gång tog Maria kontakt med mottagningen. Den här gången fick hon träffa en terapeut under några månader. Terapeuten ansåg att Maria var en klok kvinna som hade koll på läget. Så kanske det såg ut på utsidan, enligt Maria. Men på insidan kändes det väldigt annorlunda. Hon tvivlade konstant på sig själv, tyckte aldrig att hon dög och funderade periodvis väldigt starkt på en utväg ut ur eländet. Att hon var duktig på att visa en kompetent fasad utåt var bara en överlevnadsmekanism som hon övat sig på länge.

Även denna gång tog hjälpen slut innan Maria mådde något nämnvärt bättre. En tid därefter fick hon sitt andra barn. Hon hade perioder då hon mådde bra. Andra när hon stod i tvättstugan och bara grät och kände att hon inte ens orkade lyfta in en barnstrumpa in i tvättmaskinen. Vid det laget hade Maria läst buntvis med böcker om självhjälp och psykologi, olika psykiatriska diagnoser och you name it. Hon hade börjat få kläm på varför hon mådde så dåligt. Men kunskap allena räckte inte. Maria behövde hjälp.

Än en gång ringde hon till psykiatriska öppenmottagningen. Vid det här laget hade Maria vässat sina argument. Hon hade lärt sig en massa psykologi och termer och förstod att hon skulle behöva ta i för att få en sådan behandling som faktiskt skulle hjälpa henne vidare i livet. Och tänk, denna gång lyckades hon med det omöjliga. Maria fick en psykodynamisk terapi. Och hör och häpna. Hon fick välja terapeut själv. Det hela slutade med att Maria fick gå i terapi hos en privat terapeut i tre år. För landstingets pengar! Det är inte många som har sådan tur.

För Maria kändes de tre åren som en väg till ett nytt liv. Hon menar att möjligheten att vända och vrida på saker hjälpte henne att förstå sig själv. Hon började tycka om sig själv och börja tro att hon dög något till. Hon beskriver terapin som ett sjuhelvetes slit, men hon upplever verkligen att hon kom ut på andra sidan den psykiska ohälsan. Till slut mådde hon bra. 

Maria kommer för alltid att vara tacksam mot den kvinna på öppenpsykiatriska mottagningen som tog sig tid att prata med henne så länge att hon förstod vad för typ av behandling just Maria behövde. Denna kvinna klämde aldrig in henne i en mall, eller följde socialstyrelsen eller någon annan myndighets riktlinjer. Hon hade modet att se Maria och agera därefter. Men det finns de som inte har en sådan tur. Frågan är vad som händer med dem?

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Prenumerera på suntlivs nyhetsbrev!