Björn Asplund samarbetar med Lova Bratt och Kristina Bergem från reklambyrån Peacock kring övergångsanställning för Fontänhusets medlemmar.
Bild: Cecilia Elander
För att bli frisk måste man känna sig behövd
Många som drabbas av psykisk ohälsa har svårt att ta sig in i arbetslivet. På Fontänhuset i Stockholm får de hjälp att våga tro på sig själva igen.
Klockan är nio på morgonen. Glada röster hörs när man kommer upp för trappan till Fontänhusets reception. En grupp kvinnor och män, några av de cirka 50 till 60 personer som kommer att vara här idag, står och pratar innan dagens aktiviteter drar igång.
Fontänhuset är en förening, eller klubb som medlemmarna själva säger, för psykisk rehabilitering. Klubben bygger på frivilligt medlemskap. Det finns cirka 55 000 medlemmar i världen och flera hundra klubbhus. Det första grundades 1948 av patienter på ett mentalsjukhus i New York som en reaktion på den passivitet de upplevde skapades på sjukhuset. Syftet var att erbjuda ett alternativ som utgår från varje människas förmåga. Dessutom ska medlemmarna få en möjlighet att delta i meningsfull sysselsättning som bidrar till att de kunde återerövra självkänslan.
– Vi vet, med 60 års erfarenhet i ryggen, att arbete är ett viktigt verktyg för återhämtning, säger Björn Asplund, klubbhuschef.
Det enda kravet för att få komma till Fontänhuset är att man har en psykiatrisk sjukdomshistoria. Man behöver ingen remiss och Fontänhuset kräver inga journaler. Ofta är det psykiatrin som tipsar sina patienter att vända sig hit.
Viktigt att se att man kan något
På Fontänhuset aktiveras människor i olika sysslor. Det handlar om arbetsuppgifter som är viktiga för att få verksamheten att gå runt och det betyder att allas insats verkligen behövs. Däremot måste alla inte prestera lika mycket. Har man en dålig dag är det okej.
Aktiviteterna är indelade i fyra sektioner: köket, informationsenheten, kontorsenheten och servicefunktionen.
– När människor kommer hit frågar vi vad de vill och kan bidra med. Vad man tycker att man är duktig på? Många har svårt att komma på någonting först, säger Björn Asplund.
Till en början är det enklare saker medlemmarna känner att de kan bidra med, exempelvis att skala potatis eller skära grönsaker.
– Efter ett tag upptäcker de fler och fler förmågor och börjar också minnas vad de var bra på innan de blev sjuka.
Björn Asplunds erfarenhet är det är viktigt att människor får hjälp att se sin egen förmåga. Annars är risken stor att de blir ännu sjukare. Han menar att upp till 80 procent av dem som är psykiskt sjuka och inte har ett arbete har förmågor som skulle kunna tas tillvara.
Många ger upp
Dock är det inte så enkelt att ta sig ut i arbetslivet. Att det är så svårt för psykiskt sjuka beror på flera saker, enligt Björn Asplund. Dels är arbetsgivarna inte intresserade av att anställa den gruppen eftersom det finns så många andra som är arbetslösa som de kan välja. Han menar också att det finns en stor snedbalans när det gäller anpassning på arbetsplatsen. Om man blir fysiskt sjuk, till exempel får ont i nacken, är det inga konstigheter att anpassa arbetsplatsen efter den sjukes behov. Men om man har drabbats av psykisk ohälsa är det betydligt svårare.
– Alla instanser som jobbar för att få tillbaka människor i jobb försöker hjälpa dem tillbaka till deras vanliga arbete. Man tänker inte på att det kanske var något i situationen som bidrog till att de blev sjuk från första början.
Flera av dem som kommer till Fontänhuset har haft anställningar när de blivit sjuka. De har försökt att börja jobba, men inte orkat och blivit sjukskrivna igen. Efter flera försök att komma tillbaka till arbetsplatsen har de gett upp.
– Nuförtiden anser man att det är människorna som ska anpassa sig efter arbetsmarknadens villkor. Men det pratas väldigt lite om att arbetsplatserna ska anpassa sig efter människors förmåga.
Enligt Björn Asplund är det till exempel få arbetsgivare som tillåter infasning i arbete. Det innebär att en anställd börjar jobba en eller två timmar om dagen för att långsamt öka arbetstiden efter sin förmåga.
En annan sak som är viktig för att återgång i arbete ska fungera är att man känner sig välkommen på arbetsplatsen. Med tanke på de attityder som finns i samhället gentemot psykiskt sjuka är det många som känner ett obehag när de kommer tillbaka till sitt jobb, menar Björn Asplund.
– Om du kommer till en arbetsplats där man egentligen inte vill ha dig känner du dig inte behövd. Det är inte bra grogrund för att bli bättre.
Positivt att vara behövd
För att hjälpa medlemmarna ut i arbetslivet erbjuder Fontänhuset något som kallas övergångsanställning. Det innebär att man får vara ute på ett företag i högst nio månader och jobba. Efter sex till nio månader skolas en ny medlem in och tar över. Arbetsgivaren betalar avtalsenlig lön. Just nu har Fontänhuset nio platser till sitt förfogande. Ingen av dessa finns i offentlig sektor.
– Vi har bara privata företag, men vi tycker att offentliga verksamheter borde gå före och visa vägen. I Tyskland finns en lag som säger att minst tre procent av arbetskraften i kommun, landsting och stat ska vara människor med funktionshinder.
Ett av de företag som tar emot medlemmar är Täby Galopp i Stockholm. När Björn Asplund tog kontakt med styrelseordförande där märkte han ett stort engagemang. Det visade sig bero på att personen ifråga själv varit drabbad av psykisk ohälsa. Men trots det fick Björn Asplund svaret att det inte fanns några arbetsuppgifter till medlemmarna på fontänhuset.
– När vi pratade vidare visade det sig att de 10 anställda gick på knäna och var jättestressade. 30 procent av personalen var sjukskriven och man hade svårt att hinna med det som skulle göras.
Fontänhuset anordnade en träff med de anställda på Täby Galopp. En reaktion från personalen på Täby var att de minsann inte ville jobba med några knäppskallar. Men träffen ledde ändå till att man ändrade inställning och snart fick flera personer ett övergångsjobb där.
– Det häftiga var att deras VD Lotta Mossberg beskrev samarbetet som magiskt. Man hade sparat en kvarts miljon kronor, eftersom man inte längre behövde ta in folk som utförde sysslor som inte personalen hann med. Dessutom hade sjukfrånvaron sjunkit till nästan noll.
Reklambyrån Peacock är ytterligare ett företag som jobbar tillsammans med medlemmar från Fontänhuset. Lova Bratt och Kristina Bergem på Peacock är glada för att de har fått den möjligheten.
– Det är underbart att se hur mycket bättre deras självförtroende blir efter ett tag. Dessutom känner vi att vi gör något bra för andra och det känns fantastiskt.
Björn Asplund säger att många av de sysslor kommuner erbjuder psykiskt sjuka är konstruerade. Han berättar som exempel en möbelsnickare som via kommunen blev satt på att slipa och måla om nya stolar.
– Han kände sig förnedrad. Kommunen menar att det är viktigt att människor har någonstans att gå. Vi menar att människor behöver få komma till ett ställe där de verkligen är behövda.
Fotnot: Verksamheten bekostas av offentliga medel, samt årsavgift från stödmedlemmar.
"Mer empati behövs i arbetslivet"
Hasse och Magnus är två av Fontänhusets medlemmar. De har båda två haft psykiska problem under många år. De tycker att det är positivt att komma hit av flera anledningar.
– Det är positivt att få utvecklas och lära sig nya saker, säger Magnus.
Hasse tycker att det är skönt att ingå i ett socialt sammanhang. Här har alla en empatisk inställning till varandra och en förståelse för att man mår dåligt ibland.
– Hit kan jag komma utan att behöva sätta på mig någon mask, säger han.
Hasse och Magnus tycker att ett av de stora problemen i arbetslivet är att man måste vara på topp. Och därför tror ingen av dem att de kommer att kunna ha en vanlig anställning igen. De har dåliga dagar och bra dagar och det är inget att göra något åt.
Men känslan av att vara behövd är ändå viktig. Båda tycker att det skulle vara befriande att komma ut i det ”riktiga” arbetslivet och känna sig delaktiga.
Efter att ha funderat en stund säger både Hasse och Magnus att de visst skulle kunna ha en vanlig anställning om förutsättningarna var annorlunda.
– Om det fanns en större empati i arbetslivet så skulle det kunna gå. Och om man kunde utgå ifrån förmåga istället för krav, säger Magnus.
Hasse håller med.
– Man ska komma ihåg att man inte är sjukare än omgivningen gör en. |