Ville tillbaks till läraryrket
Publicerat:16 maj 2005
Författare:Cecilia Elander
Eva Bispgård såg sig själv som stark och trodde att hon skulle klara av sitt jobb om hon bara försökte lite till. Huvudvärken och smärtan i magen kopplade hon inte till sin arbetssituation, istället jämförde hon sig med de andra lärarna, de som orkade och var så ambitiösa. Till slut stod hon framför barnen i klassrummet och grät.
Eva sitter i rektors rum på Hanvikens skola på Tyresö och berättar medan hon väntar på sin chef Anne Bolmgren. Bakom hennes rygg kontrasterar ett färgglatt konstverk mot Evas historia. Den sträcker sig ifrån höga ambitioner och lust för läraryrket, till utbrändhet, sjukskrivning och ett misslyckat försök att återigen börja arbeta som lärare.
– Min ambition var att barnen skulle ha roligt i skolan och samtidigt få in kunskap. Dessutom ville jag bidra till att göra dem trygga, eftersom barn lär sig lättare då, säger Eva.
Hon skrattar när hon berättar att hon och hennes studiekamrater på lärarhögskolan skojade om att de skulle starta en skola som var helt perfekt. Sedan blir hon åter allvarlig och säger att hon redan då förstod att det skulle bli svårt att jobba som lärare, men att hon verkligen trodde att hon skulle klara av yrket. Så blev det inte. Efter bara två år av verklighet som klassföreståndare på lågstadiet bröt Eva ihop och blev så dålig att hon inte ens orkade ta hand om sina egna barn.
- Jag fick diagnosen utbrändhet i början av 2004 och blev sjukskriven.
Bra stöd från rektor
Eva avbryter sig när dörren flyger upp och rektor Anne Bolmgren kliver in med raska steg, tio minuter försenad. Hon har gått tidigare från ett möte för att komma hit och fylla i Evas berättelse och ge sin syn på hur svårt det kan vara att komma tillbaka som lärare efter utbrändhet och sjukskrivning.
– Jag har suttit här och berömt dig, säger Eva och skrattar.
De har pratat mycket om Evas situation, framför allt på rehabiliteringsmötena som de har haft var sjätte vecka ända sedan Eva började sin arbetsträning i höstas. Anne har varit ett bra stöd i den här processen, tycker Eva.
– Men din insats har också varit viktigt, säger Anne. Du har varit ärlig hela tiden och haft en bra självinsikt. Dessutom har du verkligen velat komma tillbaka, så din egen medverkan har bidragit mycket.
Orkade inte med ansvaret
Men det har ändå inte hjälpt, trots att arbetsträningen gick jättebra. Under tre månader jobbade hon tillsammans med sin vikarie. Eva berättar entusiastiskt hur roligt det var att för första gången sedan hon började som lärare ha tid att verkligen engagera sig för barnen.
– När du arbetstränade mådde du bra, flikar Anne in. Det var när du började på halvtid och skulle jobba ensam, ta alla beslut själv, reda ut konflikter och samtidigt ha inlärningen i fokus, som det blev det problem.
– Precis, då blev det för jobbigt, instämmer Eva. Exakt vad det beror på vet jag inte. Kanske är det nåt i mig, någon personlighetsstörning eller så blev jag så utmattad de två åren jag jobbade att jag hade behövt mer tid för att bli bra.
Förklaringen kan också vara att Eva innerst inne kände sig avskräckt. Det var så krävande och jobbigt att vara lärare, speciellt eftersom hon inte hade någon erfarenhet att luta sig emot. Hon funderar en stund och säger sen att det är extra svårt när man har med barn att göra.
Svårt utan erfarenhet
Den klass som Eva fick när hon började jobba var rörig och dagarna gick åt till att trygga barnen för att få lugn i klassen och möjliggöra undervisningen.
– Jag kände aldrig att jag hann med det jag skulle och tankarna malde även när jag kom hem, så jag kunde aldrig slappna av.
Hon återkommer till att det kanske är något fel på henne, att hon kanske har någon psykisk störning eller helt enkelt inte klarar av läraryrket. Att det kan vara skolmiljön som brister, tycks hon inte ha tänkt på. Istället beskriver hon de ambitiösa lärarna, och i rösten smyger sig en ton av beundran in. Själv skulle hon också vilja ha den där orken som de tycks ha.
– Min stresströskel är för låg än så länge. Jag hoppas att jag någon gång orkar med pressade situationer och många bollar i luften igen. Men jag vet inte, just nu vill jag bara få må bra och inte bli så där apatisk igen.
Förskola blev lösningen
Det var rädslan för att hamna där igen, som gjorde att hon efter bara någon månad på halvtid gick upp till skolledare Anne och sade att hon inte ville mer. Hon insåg att hon inte klarade av helhetsansvaret för klassen.
– När mina barn bad mig att inte bli sängliggande igen, då var gränsen nådd.
Hon tittar ned på händerna som ligger i stilla i knäet. Anne bryter in och säger att hon valde att handla snabbt när Eva kom och sade att hon började må allt sämre.
– Du ville ju inte bli heltidssjukskriven igen och kommunen löste det bra genom att erbjuda dig att jobba på förskolan.
Den lösningen kände sig Eva nöjd med. Än så länge har hon bara jobbat några veckor som dagisfröken, men hon mår bra och känner att hon är en i arbetslaget , istället för att vara ensamt ansvarig som hon var i skolan.
– Att komma tillbaka till läraryrket kräver att man är på topp, annars går det inte, säger Anne. Barnen ser alltid hur man mår och man har krav från föräldrar, kolleger och rektorer att leva upp till. Därför är det så svårt.
Oviss framtid
Nästan två timmar har gått sedan Anne kom från sitt möte och nu ska hon vidare till nästa. Många skratt har fyllt rummet, men också många funderingar kring Eva som person och svårigheten att komma tillbaka som lärare. Eva säger hejdå och tar på sig jackan.
Skoldagen är slut och låg- och mellanstadiebarnen kommer utrusande i solen med väskorna på ryggen. Eva avbryts om och om igen av nyfikna frågor från fjärdeklassarna som hon hade de där månaderna då hon försökte jobba på deltid. En mamma till ett av barnen lyser upp när hon ser Eva. ”Hur mår du, undrar hon?” Eva berättar om förskolan och får uppmuntrande svar från mamman.
Strax därefter dyker Ines Vargas upp. Hon är vikarie för Eva i fjärdeklassen som tillhör Evas tjänst på skolan. Hon berättar att barnen frågar efter Eva ibland och undrar om hon ska komma och hälsa på. Sedan frågar hon om Evas nya jobb.
– Jag känner mig nöjd när jag cyklar hem från på eftermiddagarna, säger Eva och skrattar.
Och det är precis vad hon vill, att må bra. Hur framtiden ser ut vet hon inte än. Men lärarbehörigheten har hon kvar, om hon någon gång orkar försöka sig på ansvaret i skolan igen.