Rektor följde sitt samvete för att inte bli sjuk

Rektor Ulla Löfgren blev ålagd att genomföra en stor besparing för att få en budget i balans. Hon vägrade och fick inte fortsätta som rektor.
– Jag har aldrig ångrat mig. Om jag hade gått emot mitt samvete skulle jag ha blivit sjuk, säger Ulla Löfgren.

I slutet av 90-talet var Ulla Löfgren rektor för Bäckagårdsskolan och Jutarumskolan i Halmstad, med barn från förskoleåldern fram till sjätteklass. Det var en svår tid med ständiga besparingar. Till slut mer eller mindre skrek Ullas samvete att hon måste säga stopp.

Hon kunde inte utsätta eleverna och lärarna för mer oro. Hon lydde den inre befallningen och sedan blev hela livet lättare. Det vet hon nu, men det hade hon ingen aning om när det var som svårast.

Ständiga besparingar

Ulla hade blivit anställd som rektor 1996. I hennes ansvarsområde ingick två skolor och flera förskolor. Från att hon började sin tjänst var det ständiga krav på besparingar.

– Jag genomförde det, men till slut fanns det inte mer att spara på om vi skulle följa läroplanen.

Hösten 1999 kom ett nytt sparbeting. Ulla hade kravet på sig att presentera en budget i balans efter årsskiftet. Det vill säga nya besparingar på över två miljoner kronor.

– Jag visste att det inte skulle gå att genomföra på så kort tid. Det skulle bara bli ett spel för galleriet, som skulle skapa ännu mer oro bland både lärare och elever.

Ulla hade lämnat förslag om att man istället skulle skära på skolförvaltningens administration. Då fick hon till svar att det var utanför hennes ansvarsområde. Hon hade inte något val.

Vill vara lojal

Jullovet 1999 blev inte särskilt munter hemma hos familjen Löfgren. Ulla vände och vred på argumenten. Samvetets röst var tydlig. Samtidig var hon orolig för framtiden, att tvingas gå ut i arbetslöshet vid 52 års ålder. Det tog också emot att inte göra som hon blivit tillsagd.

– Jag är inte en person som brukar bråka. Jag vill vara lojal mot ledningen.

Hon låg vaken på nätterna, tänkte och tänkte. Hon kände alltmer ett tvång att trotsa ledningen.

– Det var särskilt en elev som jag såg framför mig. En väldigt störd kille som inte fungerade i grupp. Till slut fick han ensam undervisning med en lärarinna. De höll till i rummet bredvid rektorsexpedition, så jag hade sett dem varje dag. Det skedde fantastiska framsteg.

En budget i balans skulle innebära att pojken inte längre skulle få enskild undervisning.

– Jag skulle bli tvungen att ta ansvar för åtgärder som jag inte alls trodde på. Det skulle ha känts som ett stort svek mot alla elever, och framför allt mot de svagaste.

När julen var över hade hon bestämt sig. Hon lämnade in sin budget, med 2,5 miljoner kronor i minus. Sedan gick det inte många dagar förrän förvaltningschefen hörde av sig.

Chefen bönföll

– Han bönföll mig ”snälla Ulla gör det inte”. Men jag stod fast vid mitt beslut.

Då förklarade han att jag inte kunde fortsätta som rektor. Hon blev bortkopplad från sitt jobb efter bara några dagar och uppmanades att ta ut semester.

– Det blev turbulenta dagar, men jag kände verkligen att jag hade gjort rätt. All oro jag känt bara försvann när jag hade tagit steget.

Det blev istället en biträdande rektor som fick lägga besparingsförslagen.

– Men den personen blev snart sjukskriven. Jag kan ju inte veta säkert men jag tror att det berodde på besparingarna. I vilket fall som helst är jag säker på att jag hade blivit sjuk om jag hade stannat kvar. Jag kunde inte gå emot min övertygelse.

Ulla tror att många sjukskrivningar beror på vanmakt.

– Att jobba har ingen dött av, heter det ju. Jag tror att det är sant. Det man blir sjuk av är inte arbetet utan att kompromissa med sin egen övertygelse.

Det var 20-talet andra rektor i Halmstad som hade liknande sparbeting, men det var inte någon annan som bröt mot budgetdisciplinen.
– Jag tror att det var många som ville. Men att de inte kunde ta steget på grund av hänsyn till familj och ekonomi.

Bra självkänsla

Ytligt sett var Ullas förutsättningar inte bättre än de övrigas. Det fanns redan en person med osäkra arbetsförhållanden i familjen – hennes man.

– Men han stöttade mig till hundra procent och det gjorde mina döttrar också. Annars hade jag nog inte vågat. Kanske har jag också en bättre självkänsla än många andra.

Ullas beslut fick en uppmärksamhet hon aldrig hade kunnat ana. Hon intervjuades i rikspress och lokala media. Stödet var enormt.

– Jag var med i lokalradion en morgon. När jag gick därifrån var det helt okända personer som vinkade till mig. Jag fick samtal och brev från hela landet.

Ulla hade inte räknat med att hennes agerande skulle väcka så starka reaktioner. Hon hade inte någon strategi för att hindra besparingarna. Det hade hon aldrig trott sig om att kunna åstadkomma.

– Det här handlade om mig personligen. Att jag inte kunde genomföra något som gick emot mitt samvete.

Så här efteråt kan hon fundera över om det också hade varit möjligt att stoppa besparingarna.

– Om jag hade vetat det från början vilken uppmärksamhet det skulle väcka, så kanske jag hade försökt få med mig de övriga rektorerna. Men jag är osäker på om det hade gått. Jag tycker inte att det fanns någon sammanhållning mellan rektorerna. Det rådde snarare ett konkurrensförhållande med tanke på att eleverna numera fritt väljer skola.

Det som Ulla ändå hoppas på är att hon har varit ett exempel för andra, inte minst för hennes forna elever.

– Det är inte så farligt med lite civil olydnad ibland.

Ingen pajkastning

Ulla tycker att hon blev väl behandlad också av sina ”motståndare”. Ingen i kommunens ledning uttalade något negativt om henne. Hon blev inte heller arbetslös som hon befarat. Ulla blev omplacerad och fick ett intressant utredningsuppdrag.

– De hade ju kunnat ge mig vilket jobb som helst om de hade velat bråka. Men de har varit hyggliga mot mig och jag har heller inte smutskastat någon annan. Även om man från medias sida försökte få mig att säga saker, men jag gick inte med på det.

Efter ett tag började hon söka andra rektorsjobb utanför Halmstad. Det gick bra, hon blev kallad till flera intervjuer. Hon mötte aldrig någon rädsla för att hon skulle vara en bråkstake.

– Jag sökte lite annorlunda jobb där det ingick utvecklingsarbete. Kanske var mina erfarenheter en merit då. De såg att här finns en person med mod att säga ifrån.

Till slut blev hon anställd av företaget Pysslingen. Hon blev rektor med uppdrag att driva en ny skola från starten i Västerås som heter Rotundan. Namnet minner om att det här förut var stadens danspaviljong. Scenen och dansgolvet finns kvar, men används nu av skolans 250 elever. Skolan startade hösten år 2000 och det har varit mycket jobb. Händelserna i Halmstad börjar blekna i minnet. Men erfarenhet har satt spår.

– Jag tycker att den där tiden gjorde mig till en bättre chef. Jag har blivit säkrare. Jag stod upp för något jag trodde på och det visade sig att det inte var så farligt.