Uppsagd men inte knäckt

Publicerat:08 maj 2009

Det här handlar om en lärare som blev varslad, varslad igen, uppsagd, anställd, varslad och uppsagd ännu en gång. Det handlar om hur en människa börjar ifrågasätta sin kompetens men kommer igen och stortrivs med jobbet, trots att det snart tar slut.

Helena Engström är klasslärare för 2c på Vikingaskolan i Gävle. Redan innan hon gick ut lärarutbildningen för sex år sedan blev hon erbjuden en fast tjänst inom kommunen. Vi träffas en av de där soliga och varma vårdagarna i ett litet rum på skolan, för att höra berättelsen om hennes arbetsliv.

– Jag gick direkt till en fast tjänst som mellanstadielärare och arbetade några år innan jag fick barn och var föräldraledig. Jag arbetade en period innan jag återigen blev gravid och föräldraledig år 2007.

Färre barn

Under den första föräldraledigheten blev hon varslad på grund av minskade barnkullar. Den varselomgången hände inget för Helena, endast ett fåtal personer fick gå.

Under den andra föräldraledigheten varslades hon ännu en gång, varefter en rektor ringde en vårdag och sa att hon var Helenas nya chef. Hon hade blivit förflyttad till hennes skola i en kompetensomflyttning och hade att välja på att ta tjänsten eller bli uppsagd. Hon tog den. Vad rektorn inte visste var att hon skulle vara föräldraledig i ytterligare en termin.

– Den höstterminen, när jag var föräldraledig blev det ytterligare ett varsel. På grund av att jag var hemma blev det inget personligt kompetensutredningsmöte utan ett telefonsamtal.

Sent i januari 2008 kallade arbetsgivaren oss varslade, men inte facket, till ett möte där vi erbjöds fasta deltidsjobb som personliga assistenter och biblioteksassistenter. De som stod först på listan, det vill säga hade arbetat längst, fick erbjudandet först, innan de visste om de skulle bli uppsagda överhuvudtaget, och hade 24 timmar på sig att svara. Facket kopplades in och förhandlingarna lades på is några månader.

Vikarie i hela kommunen

När Helena skulle börja arbeta på den nya skola våren 2008 visade det sig att tjänsten inte var tillgänglig längre – den var tillsatt av en annan lärare som blivit förflyttad dit. Kommunen ville då att hon skulle arbeta som springvikarie i hela kommunen vilket även kom att inkludera barnskötararbete på förskolor. Efter förhandlingar med facket blev hennes tjänst förändrad till extra resurs placerad på en skola.

I maj stod hon fortfarande kvar på varsellistan.

– Eftersom jag hade jobbat så kort tid kände jag inte den nya rektorn så väl. Hon satt i ett möte när jag kom till vår avtalade tid. Hon ursäktade sig för de andra mötesdeltagarna med att ”det här tar bara en halv minut” gick ut till mig och sa att ”du vet ju vad det gäller” och gav mig pappret. Det var uppsägningen.

Det blev lite bättre efter ett möte innan sommaren, då arbetsgivaren sa att de skulle få tillbringa uppsägningstiden på en skola istället för att hoppa runt på olika, allt för att de skulle få lite lugn och ro den sista tiden på jobbet. Dessutom erbjöds de uppsagda ett tio veckors coaching-program, vilket gjorde dem än mer nöjda.

Oväntat besked

Det blev en Montessoriskola för Helenas del, vilket var nytt och intressant för henne. Arbetslaget verkade bra och hon gick dit glad till sinnet i en och en halv vecka. Sedan ringde kommunens personalkonsulter och sa att dagen efter skulle hon börja arbeta på en annan skola som idrottslärare, en tjänst hon hade utbildning för men aldrig arbetat med.

– Men ni sa ju att vi skulle få vara på en och samma skola den här sista terminen, var Helenes upprörda kommentar.

– Vi hade inte räknat med att riktiga vikariat skulle dyka upp, så du byter imorgon, blev svaret.

Helena berättar om hur hon, som alltid ansett sig vara känslomässigt stabil och säker på sin yrkeskompetens ”storgrinade den dagen”, och kände sig som livegen. Hon arbetade på skolan i tio veckor innan hon hoppade på arbetsgivarens erbjudande om tio veckors coaching-program.

– På skolan ville de att jag skulle vara kvar, för att barnen skulle slippa byta lärare hela tiden, men arbetsgivarrepresentanterna sa att det var smällar som skolan får ta. Jag svarade med att det inte är arbetsgivaren som tar den smällen, det gör barnen, och gick min väg.

Sedan följde tio veckor med CV-träning och jobbansökningar. Kommunen erbjöd henne några vikariat som hon tackade nej till. Samma kommun som hon tidigare sett som en attraktiv arbetsgivare ville hon nu inte ha att göra med, hon mådde inte bra av att jobba åt dem.

I januari i år blev hon arbetslös, men kortvarigt. Efter en och en halv vecka ringde en skola och erbjöd henne det vikariat som hon sitter på nu.

– Jag trivs otroligt bra och nu känner jag mig som en bra lärare igen, men tyvärr kommer jag nog inte kunna få något vikariat till hösten, säger hon lite uppgivet.

Inte humant

Kommunen har återigen varslat lärare, 40 stycken den här gången och Helena tillhör inte ens den listan eftersom hon är vikarie och inte är fastanställd. Arbetsgivaren pekar på att de måste följa lagen som säger att kortast anställningstid åker först – oavsett om eleverna, kollegor och rektor vill ha henne kvar.

Helena önskar att det skulle finnas ett mer humant sätt att behandla personal som varslats, att arbetsgivaren kunde kontakta dem individuellt för att stämma av om kompetens och intresse stämmer med de jobb som finns tillgängliga inom kommunen.

– De vikariat som dyker upp erbjuds ju dem på varsellistan med längst tid hos kommunen och jag finns ju inte ens med på den listan. Samtidigt är jag inte så orolig, jag har sökt en massa arbeten, till och med som coach för arbetssökande. Jag trivs otroligt bra här och vet att kollegor, föräldrar och rektorn vill att jag ska få vara kvar – oavsett om det går eller inte så värmer omtanken.