Krönika: "Då säger jag upp mig!"

Publicerat:20 april 2009

Författare:Sven-Inge Arnell

Taggar: Ekonomi Krönika Ledarskap och organisation Nedskärning Organisation

– Då säger jag upp mig, sa jag och gick från mötet för att gå från ord till handling!

Jag hade kort dessförinnan förklarat för kommunstyrelsen i Finspång att det varken var praktiskt, ekonomiskt eller moraliskt möjligt att plocka bort 150–200 tjänster i kommunen. Bristen på respekt för det som chefer och medarbetare dagligen bidrar med och avsaknaden av analys, ”fullt med färdigt lyssnande”, parad med oviljan att fungera som något annat än den gamla sortens räknenissar gjorde att jag omedelbart lämnade rollen som kommundirektör.

Flitigt använda fraser som ”personalen är vår viktigaste resurs” och fastställda policys betydde nu ingenting. Ekonomin var viktigast. Budgetöverskottet skulle nås till vilket pris som helst.

I en sån miljö får i varje fall jag ingen livsluft eller motivation.
Det som hände i Finspång händer nu runt om i landet och riskerar att drabba tusentals medarbetare direkt och väldigt många fler indirekt. Riskerna är uppenbara.

Personalstrategi i fara

Personligen har jag verkat för att kommunerna ska bli bättre arbetsgivare i 30 år. I slutet på 90-talet var jag som personalchef drivande för att utveckla personalstrategin i en annan kommun. De flesta kommuner startade då den personalstrategiska uppryckning som lett till ökade satsningar på ledarskap, bättre kompetensutveckling, tydligare lönepolitik och åtgärdat många av de brister som gett oss höga ohälsotal.

Det har varit, och är, ett långsiktigt och delvis mödosamt arbete.

Nu ser jag – generellt för kommunsektorn – risken att det långsiktiga arbetet för att utveckla oss som attraktiv arbetsgivare för att klara framtidens personalförsörjning, kommer att få tonas ned.

Kan man göra något för att förhindra ett personalstrategiskt bakslag? Finns det någon personalstrategisk motsvarighet till sjukvårdens ABC-lära?

ABC inom det personalstrategiska området
Jag tror det. A som i anställningar måste komma först. Det är en sak att anpassa verksamheten till att färre barn i förskola och skola, men det är kontraproduktivt att skicka hem medarbetare som vi behöver både idag och imorgon. Det ger helt fel signaler och förstärker krisen. Är det något vi vet om kraven på en bra arbetsgivare så är det att medarbetare vill ha trygga anställningar.

Signalen till framtidens medarbetare måste vara att man kan lita på att kommunerna gör allt i sin makt för att klara ut anställningstryggheten. Arbetsgivarpolitiken och anställningarna borde vara överordnat det ekonomiska balanskravet och den goda hushållningen. ”Skattestoppet” måste kunna övervägas i liknande lägen. God hushållning är att hantera humankapitalet på bästa tänkbara sätt. Välfärden för medborgarna personifieras genom de anställda.

Bevara personalstrategiska satsningar på kompetens- och ledarutveckling, friskvård, arbetsmiljö och öka satsningarna på personalens kompetens som kan möjliggöras genom att ta in vikarier i tider när vi behöver en mer aktiv arbetsmarknadspolitik.

Det finns en risk att tidigare satsningar blir en regulator med krympta anslag som följd. Tidigare har de politiska ambitionerna i för hög grad samvarierat med det ekonomiska läget, det vill säga varit mer generös i goda tider och mer njugg i svårare tider. Jag menar att satsningarna behöver vara uthålliga på en hög och jämn nivå för att förstärka varumärket som attraktiv arbetsgivare.

Längre tidscykel behövs

Courage (mod) tycker jag saknas i krisen. För få träder fram och tar diskussionen om att värna jobben i offentlig sektor. En längre tidsCykel behövs också för att det dagsaktuella läget inte blir styrande för allt strategisk arbete. Sett över tid behöver vi skapa överskott i den kommunala ekonomin. Men vi behöver inte ha överskott under de svåraste åren i modern tid.

Det viktiga är att vi har en rimlig ekonomi under en 5–10-årsperiod så att vi kan använda relativt sett mer pengar i svåra tider än i goda.

Däremot behöver vi en effektiv och vältrimmad verksamhet alla år. Ryckigheten i hur vi nu riskerar att tvärbromsa efter några goda år leder till att vi tappar fokus på det som vårt viktigaste uppdrag – att utveckla verksamheten och medarbetarna.

Långsiktig hållning efterlyses

Bra arbetsgivarpolitik förutsätter fortsatta satsningar inte minst på kompetensutveckling. Det kräver i sin tur att vi klarar att långsiktigt finansiera våra grundläggande välfärdsuppdrag.

Alla vet att välfärden kräver mer finansiering framöver och att vi inte kan höja skatten tillräckligt mycket för att klara av det. Vi kan heller inte klara framtidens finansiering med sparbeting eller bara leverera ”välfärdens kärna”. Andra lösningar behövs, till exempel breddad skattebas och/eller höjda skatter eller punktskatter, ökade statsbidrag, dyra reformer som LSS finansieras av staten i sin helhet, högre pensionsålder etc.

I ett ökat offentligt ansvar för arbetslösa ungdomar borde fler lärlings- och praktikplatser tillkomma i kommuner och landsting.

När nästa stora kris kommer om 7–8 år behöver vi ha klarat ut både det kommunala uppdragets omfattning och hur det ska finansieras för att kommunerna ska kunna bli långsiktiga och trovärdiga som Sveriges största arbetsgivare. Men redan i morgon välkomnar jag fler politiker som står upp för medborgarna och medarbetarna i kommunerna!

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Då kan du prenumerera på vårt nyhetsbrev