Så stödjer du en kollega i kris

Var inte ledsen. Det blir bättre med tiden ska du se. Glöm henne, hon var ändå inte bra för dig. Finns det verkligen någon som känt sig bättre av att höra sånt?

Vad säger du till en arbetskamrat som sörjer? Hur ska du bete dig för att vara ett stöd? Per Gustaf Eriksson, beteendevetare och teolog, varnar för att ge tröstande råd. Det gör att den viktiga sorgeprocessen kan stanna av, påpekar han.

– Sorg ska inte tröstas bort utan tröstas fram. Det vi ofta glömmer är att sorg botar sorg. Bara genom att vara i sorgen kommer jag ur sorgen. Den ska gås igenom hur smärtsam den än kan vara.

Per Gustaf Eriksson berättar om tre förhållningssätt som många krisdrabbade möter. Dessa är tänk inte som du tänker, känn inte som du känner, och för allt i världen tolka inte situationen som du gör.

– Till råga på allt så tror man att det här är tröst. I stället för att bekräfta så avkräftar man den sörjande och så ökar bara smärtan. Om vi inte låter personen sörja ordentligt är risken stor att smärtan går under jord och att själslivet går i baklås.

Det bästa vi kan göra är att låta den sörjande berätta, och tydligt visa att vi finns där för att lyssna.

– I stället för att trösta kan vi säga: Vad fint att du kan gråta. Vad bra att du ger efter för din smärta. Vad bra att du inte stålsätter dig. Om den sörjande tillåts att ge efter för sina känslor kommer han eller hon över smärtan snabbare och slipper ångestattacker och depressioner.

Sorg är friskt

Vi får inte glömma att sorg är något väldigt friskt, påpekar Per Gustaf Eriksson, det är när sorgen övergår i ett stillastående tillstånd som den blir en depression.

– Samtidigt måste vi förstå att sörjande tar tid och att det inte går att påskynda. Det måste få ta den tid det tar.

Det värsta man kan göra är att undvika en kollega eller vän i kris.

– De ursäkter jag brukar höra för det här beteendet är: Jag vet inte vad jag ska säga, eller Jag tror han eller hon vill vara ifred. Men det är en väldig skillnad på att vara ifred och övergiven. Undvikande gör ont och jag vill definitivt inte bli övergiven.

Vad ska man då göra om personen säger att han eller hon vill vara ifred?

– Det är klart att han eller hon vill vara ifred ibland, men han eller hon vill inte bli övergiven. I praktiken blir det ofta att man nöjer sig med ett nej. Det du ska göra är att ge dem mer än en chans. Den här människan behöver ha en tydlig signal att det är okej att dela den här situationen med mig. Sen är det upp till henne eller honom att välja. Jag har inget behandlingsansvar.

Att undvika människor i sorg bottnar ofta i osäkerhet hur man ska bete sig, men det kan också bero på att det väcker känslor hos en själv som man inte vill kännas vid.

– Dels vill vi inte känna vår oförmåga att ändra på situationen. Dels vill vi inte känna igen oss i någon som livet gör illa, för då förstår vi att det här kan hända även mig. Vi vill hellre identifiera oss med dem som är glada.

Vänner viktigast

En kris går aldrig över av sig självt, den måste bearbetas, hävdar Per Gustaf Eriksson.

– Tar jag inte hand om min kris tar krisen hand om mig. Författaren Gerda Antti har sagt att sorgen är som en deg, man måste älta den och älta den och älta den för att få fason på den. Min erfarenhet är att det som har hjälpt människor i sorg är det personliga mötet. De flesta behöver ingen terapeutisk behandling utan en klok och vettig människa som kan stå ut med deras situation en stund.

Däremot behöver man fler vänner runt sig som kan dela på ansvaret. Det kan vara tungt för en enda person att ständigt finnas till hands.

– Har man inte vänner som kan stödja får man försöka hitta professionell hjälp, men det är enligt mitt sätt att se en nödlösning när ingen annan hjälp finns att få, eller när kriser riskerar att gå i baklås.

Sorg ett sätt att reparera

Att vara på jobbet med sorg kan för vissa vara ett andrum. Men det är bra att som chef och kollega veta vad den sörjande går igenom.

– Det är ingen av oss som orkar sörja 24 timmar om dygnet och då kan arbetet vara ett tillfälle till paus. Men vi ska vara medvetna om att sorgearbete är ett väldigt tungt arbete, kanske det tyngsta vi har att ta oss an. Eftersom det tar så mycket kraft kommer vi inte bete oss som vi brukar. Vi rör oss långsammare och på olika vis visar vi att vi har ett tungt arbete som vi är sysselsatta med. Och det här måste få ta tid.

Sorg är något som drabbar de flesta människor av olika anledningar. Men sorgen i sig är inte något att beklaga, poängterar Per Gustaf Eriksson.

– Beklaga inte min sorg. Beklaga min förlust i stället. Sorgen är mitt sätt att reparera.

Vanliga reaktioner hos omgivningen De vet inte vad de ska säga. Okunskapen om hur man ska bete sig gör att man känner sig osäker och tafatt i mötet med den sörjande. De intellektualiserar och ger råd som är svåra att efterleva. Ofta kan det handla om kommentarer som ”var inte ledsen, du ska se att det ordnar sig” eller "glöm henne". Hur saker ska ordna sig eller hur någon ska kunna glömma en viktig person redogör man däremot sällan för. De lyssnar inte på de sörjande. Omgivningen behandlar ofta sorgen som ett problem som behöver lösas. Men om man är för upptagen med att försöka få den sörjande att må bättre kan man missa det som den sörjande försöker ge uttryck för, vilket gör att de känner sig missförstådda och känslomässigt isolerade. De är rädda för sörjandes känslor. När en sörjande ger uttryck för starka känslor kan det upplevas skrämmande av omgivningen. Dessutom smittar starka känslor. Man kan påminnas om egna oförlösta sorger som man kämpat för att hålla borta. De vill inte tala om döden. Att bli påmind om att man själv kommer att dö eller sörja en död kan kännas skrämmande för omgivningen. De byter samtalsämne. Att inte veta vad man ska säga och rädslan för stormiga uttryck gör att omgivningen tenderar att byta samtalsämne. Resultatet är att indirekt uppmuntra till att dölja och hålla tillbaka. För att inte få oönskade råd eller uppfattas som avvikande låtsas de sörjande därför må bättre än de egentligen gör. Ett bra sätt att hjälpa sörjande är att först bearbeta vår egen sorg. Är vi upptagna av tankar kring egna förluster missar vi det viktigaste – att vara närvarande och verkligen möta en sörjande på en medmänsklig nivå. Källa: Svenska institutet för sorgbearbetning