"Det känns som om jag aldrig mer kan få bli glad"

Att mista sitt barn är det svåraste en förälder kan utsättas för. Lena Anderssons son Hampus blev bara 13 år. Han omkom i en trafikolycka för drygt tre år sedan. Den första tiden efter olyckan befann sig Lena i ett tomrum och var helt apatisk.

– Det var en helt vanlig morgon, trodde jag, berättar Lena Andersson. Hon är dagbarnvårdare på Gotland och har hand om sex dagbarn. I dag är det lugnt i det stora, ljusa lantliga köket eftersom det är lördag, men utanför gör sig den kraftiga höststormen påmind genom vindens tjutande och grenar som slår mot fönster och tak.

Vi återvänder till den ödesdigra vintermorgonen för drygt tre år sedan. Lenas dagbarn hade kommit lite tidigare än vanligt och hon var upptagen med dem så därför sa hon bara ”Hej då” till sin yngste son Hampus som gick i sjuan och skulle med skolbussen. Annars brukade de vinka till varandra genom fönstret. Efter en liten stund kom ett grannbarn inrusande och sa att Lena måste komma ut för Hampus hade blivit påkörd.

– När jag kom ut fick jag se att Hampus låg bakom skolbussen och det var en blodpöl vid huvudet. Jag började skrika. Jag fick inte gå fram till honom och det tog lång tid innan ambulansen kom för den hade svårt att hitta hit. Jag trodde hela tiden att han bara var skadad, säger Lena. Hon faller i gråt och har svårt att få fram orden. Vi gör en paus i vårt samtal och jag ser mig omkring i köket. Det brinner ljus lite överallt och på väggarna och skänken finns fotografier av Lenas tre söner. Hampus är med på de flesta bilderna – en lintott med glimten i ögat. Ovanför kökssoffan hänger tre små tavlor, ritade och broderade av de tre sönerna i skolslöjden.

När ambulansen kom fick hon inte åka tillsammans med sin son utan hon fick skjuts till sjukhuset i en annan bil. Någon hade ringt efter Lenas man Allan på arbetet och han fanns redan på sjukhuset när Lena kom dit.

– Vi fick vänta länge innan vi fick besked av en barnläkare att Hampus var död. Det fanns flera präster runt omkring oss, men ingen av dem sa något till oss. Nu vet jag att det var jag som skulle ha tagit kontakt och att de bara fanns där om jag haft behov av dem, berättar Lena.

Stöd efter olyckan
Hennes man började ringa runt till släktingar. Så här efteråt önskar Lena att det funnits någon där med erfarenhet av sorgereaktioner och som stoppat dem och talat om vad och hur de skulle göra. Nu fick deras äldste son beskedet om sin lillebrors död när han satt på tunnelbanan i Stockholm. Ett annat exempel där bemötandet från utomstående kunde ha varit bättre var när de skulle få se Hampus. De fick gå in i ett rum som var belamrat med stolar. Det var så litet att när båren rullades in fick de ställa sig på varsin sida och sedan kunde de inte flytta på sig.

– Hampus låg inlindad i en filt och jag trodde inte att jag fick ta fram hans hand och hålla i honom. Vi blev helt nollställda och när vi stått där ett tag så sa vi till varandra att nu åker vi hem. Någon borde ha hindrat oss även här och istället sagt åt oss att stanna kvar och ta farväl av Hampus. Efteråt har vi fått höra av andra föräldrar som förlorat sina barn att de fått tillbringa upp till ett dygn med sitt barn. Istället åkte vi hem och väntade på vår äldste son som var på väg hem från fastlandet. Man ville kliva ur kroppen på något sätt, man ville inte vara med.

Minnena river upp starka känslor hos Lena och vi tar återigen en paus och fyller på våra kaffekoppar.

Deras församlingspräst Martina Wollbo, som ofta kom och hälsade på den första tiden efter olyckan, har varit ett stort stöd. Av henne fick de fick många goda råd, som till exempel att de skulle hälsa på Hampus och att de inte skulle känna sig som om de var till besvär på sjukhuset där Hampus låg.  Ville de åka dit tio gånger om dagen skulle de inte känna några begränsningar.

Fullt hus
Den första tiden kände Lena det som om hon befann sig i ett vakuum samtidigt som huset var fyllt av folk som kom på besök.

– Det vi pratade minst om var Hampus. Vi tog inte upp det och ingen annan tog heller upp det, det blev så konstig stämning. Till slut blev det lite jobbigt med alla människor och Martina sa att när ni känner att ni är redo måste ni säga ifrån, vilket vi också gjorde.

– Samma dag som olyckan hände ringde någon och frågade om vi ville vara med i en krisgrupp men då hade vi så mycket folk här så jag tyckte inte att vi hade behov av några samtal. Egentligen tycker jag att de inte skulle ha frågat utan bara bokat in en tid. För när någon vecka hade gått behövde jag den här krisgruppen och det är jobbigt att då behöva leta reda på den.

När Lena skulle välja ut vilka kläder Hampus skulle kläs i till begravningen kom en stark reaktion och hon kunde inte andas. Genom vårdcentralens försorg fick hon och hennes man börja i samtalsterapi.

– Jag satt mest och grät under de här samtalen. Allan och jag diskuterar gärna men vi har båda svårt att prata om våra känslor. Men terapin var till hjälp och sparkade igång mig med olika små knep.

Lena berättar att hon varje dag satte sig vid köksbordet och inte kunde ta sig för något.

– Huset var dött, jag hade inga dagbarn och inga egna barn. Rasmus (mellansonen) var antingen i skolan eller hos sin flickvän. Men då sa terapeuterna åt mig att sätta på radion. Jag hade suttit där i min tysthet och varit handlingsförlamad.
 
Sorgearbetet måste få ta tid
Lena och Allan var sjukskrivna på heltid i ett halvt år och därefter på halvtid ytterligare ett halvt år.

– Vi gick mycket längs stränderna det första halvåret. Men vi hade svårt att prata om Hampus, vi blev så ledsna. Allan och jag sörjde på olika sätt. Det är inte den som gråter mest som sörjer mest, säger Lena.

– Mina dagbarn fick under min sjukskrivningsperiod vara hos en dagmamma som egentligen hade gått i pension. Jag hälsade på dem mycket och jag längtade efter dem för det var så tomt hemma. För mig var det bra att börja jobba på halvtid.

De andra dagmammorna har varit ett bra stöd för Lena. Däremot tog hennes chef ingen personlig kontakt med henne under hennes sjukskrivningstid.

– När jag började jobba igen pratade jag med min chef och berättade att jag inte mådde så bra. Då blev jag erbjuden att få prata med någon men det hade gått så lång tid efter olyckan och jag vet inte vad jag skulle ha fått för stöd, jag hade ju mina arbetskamrater och samtal i krisgruppen.

Krisgruppen, som Lena syftar på, startades av Martina Wollbo. Den bestod av föräldrar som nyligen förlorat sina barn. De träffades ett antal gånger och pratade kring ett förutbestämt tema som till exempel hur det var den dagen barnet dog, tiden efteråt, hur man ordnat begravningen.

Flera av föräldrarna i krisgruppen ingår numera i Febe på Gotland. Febe är ett nätverk för föräldrar som mist barn. Lena och Allan deltog aktivt i uppstarten av Febe på Gotland.

– Vi är en grupp som träffas var fjortonde dag. Det är skönt att ha dem att prata med, säger Lena.

Lena går numera ensam på träffarna sedan hon och Allan skilde sig för ett år sedan.

Stormen har bedarrat och mörkret börjar sänka sig över den gotländska landsbygden. I det stora huset bor Lena ensam, för tillfället har dock mellansonen blivit mambo igen sedan han separerat från sin flickvän.

– Det känns som om jag aldrig mer kan få bli glad. Jag har blivit en ledsen person som för alltid kommer att bära sorgen med mig. Givetvis skrattar jag, men det är bara tillfälligt. När jag skrattat färdigt kan jag bli ledsen igen, det är så tvära kast.

En ljusglimt är dock de två barnbarnen på 1 och 2 år.

– De har en stor plats i mitt hjärta, säger Lena med ett leende.