Krönika: Hon terroriserade de konflikträdda

Publicerat:16 oktober 2006

Att råka i konflikt med sina medarbetare är en sak. Det blir något helt annat när man inser att en av dem medvetet manipulerar de andra och en själv för att få sin vilja igenom.

Det gråts inför överordnade och fjäskas för de inflytelserika medan de som står under i den interna hackordning får stå ut med skit och gliringar.

Allt detta hände mig på en arbetsplats. Först i början verkade kvinnan ifråga enbart vara trevlig. Eftersom min roll var att hjälpa henne var hennes små negativa kommentarer till en början helt naturliga. Det tog ett par veckor innan det började kännas jobbigt. Men då var redan mönstret cementerat. Om jag inte hade klagat i början – varför skulle jag göra det nu? Givetvis var det inga utskällningar, men det var alltid lite fel – vad jag än gjorde. Fast det kanske var jag som kände så?

Sakta men säkert insåg jag att de negativa gliringarna enbart kom från henne. Efter någon månad sa en annan medarbetare till mig: ”Att du inte säger ifrån!” Ja, det borde jag ju ha gjort – men åt vad? Oftast blev jag irriterad precis efter jag gått.

På arbetsplatsen fanns också ett par assistenter. Om jag befann mig snett nedåt i hierarkin var de rakt nedanför kvinnan ifråga. Och det märktes. De blev en sorts passopper. Massor av saker skulle fixas hela tiden och fast de egentligen skulle assistera flera av medarbetarna tog kvinnan all deras tid i anspråk. Till slut föll en av dem i gråt efter en osedvanligt taskig kommentar. Då brast fördämningen.

Inte ensam

Fler på arbetsplatsen hade haft problem med henne. Chefen hade haft svårt att styra henne, medarbetarna hade inte orkat med henne och de som skulle assistera henne var slutkörda och ledsna. Det blev samtal med chefen och alla visste att hon hängde löst. Då kom ångern och ursäkterna. Hon bedyrade att hon skulle skärpa sig och att det inte var meningen.

Sedan började allianser knytas. Vissa blev hennes förtrogna och kunde inte förstå att hon riskerade att få sluta. Det gick så långt att en av dem gick till chefen och bad att hon skulle få vara kvar.

Själv blev jag påhoppad i fikarummet med kommentaren: ”Om du har problem med mig tycker jag att du ska säga det direkt till mig och inte till chefen!” Överraskad och konflikträdd som varje svensk, förklarade jag att jag inte sagt något. Något jag senare önskade att jag hade. Men istället var jag nu på något underligt sätt förpliktigad till att prata med henne i första hand – och inte med chefen.

Det falska lugnet

Stämningen blev bättre efter att konflikten kommit upp på bordet. Ett tag. Snart började hela situationen glida tillbaka till de gamla förhållandena. När dessutom en ny chef kom var alla tillfälliga förändringar som bortblåsta. Allt återupprepade sig. Ledsna och avståndstagande medarbetare och en chef med kontrollproblem. Lösningen kom inte förrän hela projektgruppen upplöstes och alla gick skilda vägar.

Senare visade det sig att kvinnan ifråga använt sig av den chef som nästan sparkade henne som ovetande referens för ett nytt jobb – vilket hon fick.

Vår konflikträdsla och vilja att sopa problem under mattan istället för att ta upp, konfrontera och lösa dem gör att de samvetslösa som kan och vill utnyttja rädslan spelar ut vår svenska feghet mot varandra. Vilket ger de manipulativa ett fritt spelrum.

Emellanåt ser jag kvinnans namn på andra arbetsplatser och vet att hon fått dåliga rekommendationer från minst ett av dessa ställen. Samtidigt tar hon sig fram. Driftig och manipulativ – snart kanske hon jobbar hos er?