Ahmet blev knivhuggen på jobbet

Att vara busschaufför innebär att ständigt vara ute på vägarna. Trots att Ahmet har många arbetskollegor på bussgaraget är det ändå passagerarna som skapar en positiv arbetsmiljö. I 30 år har han kört folk till och från sina arbeten och hem från krogen på nätterna. Passagerare som regelbundet åker hans turer har blivit lite som kompisar, de småpratar alltid när de ses på bussen.

Kontakten med människor är den positiva sidan av bussjobbet. Men det finns också en baksida. Ahmet har blivit hotad och kränkt många gånger. För tio år sedan blev han hotad med pistol, andra gånger har folk sagt att de inte tänker betala någon biljett när det är en "svartskalle" som kör. Och visst har Ahmet varit rädd, men samtidigt har han aldrig trott att något allvarligt skulle hända. Han hade fel.

Ahmet försökte försvara sig

Det är den 3 mars 2005. Ahmets arbetspass börjar klockan 16.43. Han kör ute i Huddinge och Bokyrka söder om Stockholm. Han kör en röd buss med nummer 718. Timmarna går, han småpratar med en av sina ”stammisar”, en sjuksköterska som brukar åka med honom på väg till jobbet. Hon kommer senare att hjälpa till att rädda hans liv.

Strax innan 20.00 kommer han till station Viltstigen. Han är några minuter efter tidtabellen, det är han alltid på den här linjen. Han öppnar dörrarna fram för att släppa på passagerarna och får se ett bekant ansikte. Synen är inte behaglig. Han ser kvinnan som spottade mot honom ungefär en vecka tidigare, dessutom skrek hon j-a idiot. Ahmet anmälde händelsen till trafikledningen på bussgaraget.

Han har bestämt sig för att inte släppa på kvinnan på bussen innan han får en förklaring. Han ställer frågan, men hon går bara förbi och sätter sig utan att ta någon notis om honom.

– Då sade jag att jag inte tänker åka förrän hon förklarar varför hon spottade mot mig, berättar Ahmet.

Kvinnan vräker ur sig en radda ord. Tonfallet är hatiskt. Ahmet uppfattar inte det första hon säger, men sedan blir det desto tydligare. ”Jävla idiot, min man ska döda dig!” Ahmet kontaktar trafikledningen som skickar över en bil med vakter. Men hjälpen hinner inte fram i tid. Plötsligt kliver en man upp på bussen. Ahmet förstår senare att det är kvinnans man. Han stoppar högra handen i jackfickan. Ahmet hinner tänka att mannen ska ta upp biljetten, sen uppfattar uppfattar han kniven i mannens hand.

–Jag försöker fly, men det finns ingenstans att ta vägen.

Kniven tränger in i magen, om och om igen. Ahmet skriker, han lyckas slänga upp benen över dörren som avskiljer förare och passagerare. Han försöker sparka mannen för att försvara sig.

Efter det minns inte Ahmet så mycket. Verkligheten, det som händer, blir dimmigt. Ahmet har förlorat mycket blod från knivhuggen i magen och benet. Tarmarna är skadade, nerverna i benet söndertrasade.

Gärningsmannen frikänd

Men han överlever. Det kallar han tur i oturen. Hugget mot hjärtat trängde aldrig in. Passerkortet i bröstfickan på västen räddade livet. Två svåra operationer och tio dagars sjukhusvistelse senare är han hemma. Men inget är som innan, det finns inget normalt liv.

– Den här händelsen har förstört mig helt, säger Ahmet.

Nu har tre månader förflutit, hans fall har tagits upp i tingsrätten. Ahmet berättar att åklagaren sagt att vittneskonfrontationerna inte utfördes korrekt från polisens sida och att mannen och kvinnan därför frikändes, trots att både Ahmet och tre vittnen pekat ut dem.

I höst tas fallet upp i hovrätten. Ahmet hoppas att det blir en fällande dom. Annars tycker han att kränkningen blir dubbel.

– De mördade mig nästan, ändå blir de frisläppta.

Hur Ahmet ska komma vidare i livet vet han inte idag. Han träffar en psykolog regelbundet och förhoppningsvis kan samtalen hjälpa mot skulden. Rösten tjocknar när han berättar, känslorna blir för svåra att behärska när han pratar om familjen.

– Jag känner skuld till familjen att jag har orsakat det här. Min fru har lidit mycket och min lilla grabb som bara är 10 år.

Viktigt att gå samman

Ahmet funderar på om han skulle ha kunnat göra något för att undvika överfallet.  Å ena sidan tycker han att han inte gjort något fel. Samtidigt känner han sig skyldig. Han tänker att 30 års busskörande har samlat många kränkningar och hot på hög inombords. Att alltid tiga känns inte rätt, därför valde han att säga ifrån till kvinnan som spottade emot honom och kallade honom j-a idiot. Men om han kunnat förutsäga konsekvensen hade han ändå låtit bli för sin och sin familjs skull.

– Det obehagligaste var tystnaden. Mannen sa inte ett ord innan han högg mig. Jag kunde inte inte ens försöka påverka situationen. Jag var helt maktlös.

Ahmet har tidigare varit politiskt aktiv och nu vill han vara med på manifestationen fredagen den 1 juli 2005. Den sker på initiativ av Kommunal, Seko och arbetsgivarna. I hela landet står all kollektivtrafik stilla i två minuter för att uppmärksamma arbetssituationen för trafikpersonalen. Enligt en enkät som gjorts har var fjärde förare drabbats av våld de senaste 12 månaderna och var tionde varit utsatta för våld. Och enligt rapporten är problemen inte längre bara ett storstadsfenomen.

– Det är en kollektiv fråga, tycker Ahmet. Vi måste gå samman kring det här och jag har lovat att vara med. Jag vill det, säger han.

För Ahmet är det svårt att vistas bland okända människor, rädslan kommer krypande, han kastar hela tiden blickar över axeln. Röda bussar står han inte ut med att se, det påminner om händelsen. Att åka till manifestationen låter därför som en verklig styrkeinsats.

Positivt med allt stöd

Konsekvenserna från en vanlig arbetsdag i mars blev stora. Skulden, sömnproblemen, mardrömmarna och rädslan är de värsta.  Men allt är inte negativt. Ahmet tycker att uppslutningen har varit enorm från kollegorna på bussgaraget. Många av dem som jobbar där besökte honom på sjukhuset. Blommor fick han i ett sådant överflöd att sjuksköterskorna fick byta ut dem varje dag för att få plats med de nya som medkännande människor lämnande.

En av läkarna på sjukhuset var en av hans ”stammisar” på bussen. Omvårdnaden från honom värmde.

– Han kom upp till mig och sa; ” var det du Ahmet som blev knivskuren?”.

Stödet från chefen Tor känns också bra. Ahmet vet att han aldrig mer kommer att köra buss.

– Aldrig, aldrig mer, säger han. Men jag är inte redo för något slags jobb än. När tiden kommer Tor att ordna något jobb åt mig inne på garaget.

Ahmet är 58 år och har kört buss i nästan 30 år. Att det skulle gå så här i slutet av arbetslivet känns sorgligt.

– Jag har blivit känslig för livets skörhet, men min förhoppning är att jag kommer att må bättre. Det måste jag tro för att ha hoppet kvar.

Artikeln har tidigare publicerats på Suntliv.nu (2005-06-30)

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Prenumerera på suntlivs nyhetsbrev!