"Det gav en väldigt obehaglig magkänsla"

Karin, socialsekreterare i Göteborg, har blivit utsatt för två verbala dödshot inom loppet av ett halvår. Men tack vare bra rutiner och uppbackning från chefer och kollegor har de inte satt djupare spår.

”När jag går dit på tisdag ska jag döda Karin, bränna ner socialkontoret och döda mig själv”. Mannen skakade av ilska och frustration hos kuratorn.

Socialsekreteraren Karin hade satt in hans försörjningsstöd dagen innan och förklarat att pengarna snart skulle finnas på kontot.

När de inte kommit in nästa dag blev mannen utom sig. Han berättade om sina planer i ett samtal med kuratorn på skolan där han studerade. Samma eftermiddag fick Karin ett telefonsamtal där hon blev informerad om hotet.

Det var helt oväntat, berättar hon.

– Jag visste att han var psykiskt instabil. Men jag tyckte att vi hade en fin kontakt under de två besöken vi haft, att vi hade fått till någon slags samförstånd.

Mannen låg i skilsmässa med sin fru efter att ha misshandlat henne, och saknade såväl arbete som bostad. Karin visste att han var hårt pressad från flera håll.

– Det bara osade ångest om honom när vi träffades. Han var nervös, skakig och svettades mycket.

Visste inte vad hon skulle tro

Tidigare hade Karin framförallt uppfattat mannen som att han vädjade om hjälp. Nu visste hon inte vad hon skulle tro om hans avsikter. Eftersom de träffats visste hon att han kände igen henne och därmed skulle kunna överfalla henne på vägen till eller från jobbet.

– Man ska inte underskatta hot. Man vet aldrig vad desperata personer kan ta sig till.

Åtgärderna från arbetsledningen var omedelbara. Ett mejl skickades ut till alla på kontoret om vad som hänt och mannens ärende flyttades över till två andra handläggare. Karin fick åka taxi till och från jobbet under de följande dagarna och blev erbjuden en samtalskontakt genom företagshälsovården.

När mannen kom till det inbokade mötet nästkommande tisdag möttes han inte av Karin utan av två chefer, två poliser och en läkare. Polisen förklarade allvaret i hotet, men mannen påstod sig inte minnas något.

Hot till chefen

Även tidigare i år utsattes Karin för mordhot. Karin hade fått en ny klient som hon ringde för att meddela att han inte kunde få den förskottsbetalning för medicin som han hade ansökt om. Det gjorde honom ursinnig och fick honom att ringa Karins chef. I det samtalet hotade han med att vänta på Karin utanför kontoret för att döda henne.

– Jag var nere i receptionen i ett annat ärende och såg en man som stod och pratade i mobiltelefon och var helt knallröd i ansiktet, så jag förstod att det var han.

Eftersom mannen inte visste hur hon såg ut var Karin inte så orolig. Då var det värre för ett par år sedan, när hon meddelade ett avslag om bistånd för tillfälligt boende öga mot öga med en klient. Mannen uttalade inget hot och var vare sig utåtagerande eller aggressiv. Snarare var det hans kalla beräknande blick som skrämde.

– Han stirrade genomträngande på mig och nickade långsamt, som om han tänkte ”okej, nu vet jag vad du är för en”. Det är svårt att förklara varför det var så läskigt. Men det gav en väldigt obehaglig magkänsla.

Fysiskt våld ovanligt

Hot förekommer då och då på Karins arbetsplats, men handgripligt våld är ovanligt. Karin har bara hört om en händelse, då en kollega blev slagen i ansiktet under ett möte med en klient. Samtidigt har två kollegor blivit utsatta för överfall och rånförsök på gångvägen till och från spårvagnshållplatsen. Men i de fallen vet ingen om förövarna var klienter eller ej.

Karin tycker att rutinerna kring hot och våld fungerar bra. Men hon skulle vilja ha mer handfasta råd om hur hon själv kan förebygga att hotfulla situationer uppstår.

– Hur pratar man, hur beter man sig med någon som verkar vara på gränsen? Det skulle jag vilja ha mer utbildning kring.

Några saker har hon lärt sig av erfarenhet: Att ha en rak men samtidigt mjuk samtalsstil, att så långt det är möjligt meddela beslut under lugna omständigheter och att alltid informera både muntligt och skriftligt.

– Då är det större chans att klienten förstår och tycker att det känns okej. Men det är inte alltid det hjälper.

Fotnot: Karin heter egentligen något annat.