Med glädje till jobbet - också efter 65
Publicerat:28 maj 2007
Författare:Louise Hertzberg
Det var med kluvna känslor Irene Bergman gjorde sitt sista arbetspass på centrallasarettet i Växjö. Och nu är hon tillbaka- som inhoppare. Fast det har hon legat lågt med i bekantskapskretsen.
– Jag har känt en förväntan att jag skulle vara så glad över att bli pensionär.
Irene Bergman är 66 år. När vi pratas vid en tisdagseftermiddag har hon precis varit ute och rensat ogräs i trädgården. Ifjol gick hon i pension från jobbet som undersköterska på intensiven i Växjö. Ett arbete som hon har trivts oerhört bra med.
– Jag har gått till jobbet med glädje varje dag.
Hon var lite tveksam till att sluta vid 65 år, men hennes man är pensionär sedan flera år tillbaka så av privata skäl passade det bra. Hon kom fram till en kompromiss mellan pensionärsliv och arbete. Hon fortsätter att arbeta men i mycket mindre utsträckning.
Inte för pengarna
– Det blir väl i snitt två pass i månaden. Jag jobbar när de ringer och säger att de behöver mig.
Irene Bergman funderar över vad det är som gör att hon så gärna kommer till jobbet.
– Jag gör det inte för pengarna för det blir inte särskilt mycket kvar efter skatten.
Istället handlar det om känslan av att göra nytta, att möta uppskattning och att utföra något som hon känner att hon behärskar. Arbetskamraterna betyder också mycket.
– Jag skulle inte kunna tänka mig att börja jobba på ett nytt ställe. Det är så roligt att komma tillbaka hit.
Stämningen på arbetsplatsen har haft en positiv påverkan på arbetslusten.
– Det har alltid varit bra stämningen, inte något tjafs som det kan vara på en del ställen.
När Irene gjorde sin sista ordinarie dag berättade hon för personalavdelningen om hur bra hon trivts. Det var de inte så vana vid att höra.
– De är så många som säger att det ska bli så skönt att slippa jobbet.
Pensionärslivets fördelar
I bekantskapskretsen var det också många som pratade om alla fördelar med pensionärslivet.
– Alla sa hur roligt det var att vara pensionär, så först ville jag inte berätta att jag jobbade extra.
Irene Bergman tror att hennes positiva inställning till jobbet kan ha påverkats av att hon började inom vården först i 40-årsåldern.
– Jag har jobbat i skoaffär och på kontor innan jag utbildade mig till undersköterska. Då kände jag att jag hade kommit rätt.
Sysslorna på intensiven är varierande.
– En del patienter stannar bara på natten efter en operation, medan andra kan vara nedsövda och ligga i respirator. Dem får man sitta hos och hålla koll på. Det är fantastiskt när man följer någon som blir bättre. Det ger mycket. Det är det jag känner i jobbet – att jag får så mycket tillbaka.
Två nätters jobb i månaden är lagom för att hålla sig à jour.
– Om det händer någonting akut så gör det mig inte orolig. Jag vet att jag behärskar mina uppgifter.
Tränar på fritiden
Många i vården har blivit fysiskt utslitna. Irene är inte det. Hon tror att det har hjälpt att hon tränat på fritiden.
– Samtidigt som jag började som undersköterska började jag också träna fysiskt. Det hade jag inte gjort tidigare.
Nu är det ett tag sedan Irene jobbade senast. En semesterresa har gjort att hon inte har varit tillgänglig på ett tag. Så nu börjar en viss abstinens komma. Men numera är hon trots allt nöjd med att jobbet bara är en mindre del av livet.
– Nu är det mycket diskussioner om förändringar av schema, bland annat på grund av arbetstidslagen. Det kan bli att de får arbeta varannan helg istället för var tredje. När jag hör de där diskussionerna är det faktiskt skönt att inte vara fast anställd längre. Jag behöver inte engagera mig.