Minna har en framtid igen

Publicerat:01 oktober 2007

Författare:Louise Hertzberg

Taggar: Psykisk ohälsa Stress

Sveriges Televisions morgonprogram har Kristoffer Gyllenstierna, ambassadör i Iran, som gäst. Reportern frågar om kvinnans ställning, och ser lite förvånad ut när ambassadören i beundrande ton pratar om landets starka och välutbildade kvinnor. De slåss för sina rättigheter och låter sig inte kuvas. 

Hans beskrivning av den iranska kvinnan stämmer bra på Minna Katebi, som flydde från Iran på 90-talet för att påbörja en annan kamp, att etablera sig i på den svenska arbetsmarknaden.

Kräver styrka

Minna Katebis röst sjuder av kraft. Och hennes berättelse handlar om att inte ge upp.

– Man måste vara jätte-jätte-jätte-stark.

Minna Katebi hamnade först i Västerås. Hon pluggade svenska och praktiserade på dagis. När hon sedan hoppades få jobb som lärare genom sin iranska examen visade det sig vara omöjligt. Istället blev det nästan fyra år inom hemtjänsten.

– Jag hade inte något val. Jag var tvungen att skaffa mig ett jobb. Det var hemskt att ta emot socialbidrag.

Minna vill inte klaga över jobbet, men det var ju lärare hon ville vara. Hon kände sig nedvärderad och ledsen.

– Ja, som en tredje klassens medborgare. Det kändes som att min lärarutbildning inte var värd någonting, och inte jag heller. 

Grät i smyg

Inför man och barn ville hon inte visa hur hon mådde.

– Jag ville vara stark, men vet du, de tre första månaderna grät jag varje dag. Jag grät när jag hade gått ut från vårt hem och jag grät ibland under dagen när ingen såg.

Kombinationen av problemen som hade varit i Iran och problemen i Sverige tog hårt på krafterna. Minna Katebi poängterar gång på gång att hon var tvungen att vara stark. Annars fanns risken att hon skulle rasa ihop och bli psykiskt sjuk.

För Minna Katebi är det inte bara ett jobb att vara lärare. Det är passion och identitet. Hon säger att den största gåvan man kan få är att hjälpa en annan människa.

– Som när jag undervisar i svenska och eleverna får nycklarna till det nya språket. Det är fantastiskt. Jag ger allt i mitt jobb.

– Eller när en elev lyckas lösa ett svårt mattetal. Det är den största belöning jag kan få.

Kontakter nödvändiga

Minna Katebi har nyligen fått ett längre vikariat på Botkyrka Folkhögskola. Hon är från början utbildad för att undervisa barn på lägre stadier men har sedan kompletterat sin utbildning i Sverige. Nu undervisar hon vuxna i Svenska 2, svenska som andra språk.

– Jag har stor förståelse för elevernas situation. Jag har ju själv varit i deras kläder. Min förhoppning är att kunna hjälpa dem med språket, och kanske kan jag bli den där kontaktpersonen som hjälper dem in i arbetslivet.

Minna Katebi är övertygad om att hon aldrig skulle ha fått jobb som lärare i Sverige om hon inte hade haft kontakter som tog sig an henne.

– För tio procent kanske det går att klara sig ändå, men för 90 procent är det inte så. Du vet väl hur det går till när ungdomar får sommarjobb? Erik känner Göran som känner Kalle och som kan ordna sommarjobb till Eriks son. Hur ska den som kommer utifrån kunna hävda sig? 

För Minna var det Ann-Christin Jansson, rektor på Hällbyskolan i Västerås, som utgjorde skillnaden.

– Jag hade turen att möta en fantastisk medmänniska min "ängel”.

Minna fick arbete på Hällbyskolan efter att ha gått en kompletterande utbildning på komvux tillsammans med 15 andra pedagoger med utländska examina. De bildade en gemensam förening och lyckades övertyga kommunen att starta ett projekt med så kallade integrationslärare.

Minnas arbetsplats blev Hällbyskolan.

– Jag var en brygga mellan föräldrarna och skolan. Det var ett fantastiskt jobb. Jag jobbade 60 timmar i veckan utan att det var något problem för mig.

Skolan fick pris och uppmärksamhet tack vare verksamheten. Med stöd av Ann-Christine Jansson började Minna varva skoljobbet med kompletterande studier på lärarhögskolan, så att hon skulle få svensk lärarbehörighet.

Långtidssjukskriven

Samtidigt som hon hade fått sin svenska lärarbehörighet gick Ann-Christin Jansson i pension. Organisationen gjordes om. Hon skulle nu vara ambulerande istället för fast på Hällbyskolan, något hon inte alls kände sig bekväm med. Den försämrade jobbsituationen tillsammans med motgångar i privatlivet gjorde att hon bröts ned.

– Jag blev sjuk. Jag tänkte att folk ser att jag är hemma och tänker att jag är en börda för samhället: helt onyttig. Men samtidigt var jag ju för sjuk för att jobba.

Med stöd av familj och vänner lyckades hon ta sig upp. Nu har hon flyttat till Stockholm och börjat på sitt nya jobb. Hon säger att hon ska ge allt hon kan för att hon ska få vara kvar också efter att vikariatet har gått ut.

Minna är full av tillförsikt. Hon jämför med situationen för sin väninna. Det är mycket som är likt, de är båda lärare och har båda flytt från Iran. Men väninnan lyckades aldrig ta sig ur vårdjobben och tillbaka till lärarjobbet. Det har tärt på henne. Hon mår inte alls bra.

– Hon har inte haft samma tur som jag med kontakter. Det är en slump att det blev jag som kom vidare och inte hon. Minna menar att turen inte skulle vara lika avgörande om arbetsmarknadspolitiken i Sverige var annorlunda.

– Nu handlar det bara om att folk ska ut i jobb. Eller så ska de gå någon kurs för att statistiken ska se bättre ut. Politikerna bryr sig inte om dem som har det som min väninna. De ser inte deras resurser och vad de skulle kunna åstadkomma.

Minna Katebi önskar verkligen att fler kunde få komma till sin rätt i det yrke som de egentligen vill arbeta med. 

– Jag mår så mycket bättre nu när jag är lärare igen, säger Minna Katebi.

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Då kan du prenumerera på vårt nyhetsbrev