Att behålla sin kultur är inget hinder

Publicerat:24 september 2007

Författare:Mette Lagergren

Som invandrare behöver man inte göra avkall på den egna kulturen för att passa in bättre i Sverige. En stark identifikation med båda länderna är snarare en styrka, visar forskning.

Det finns en föreställning om att ju mer en invandrare identifierar sig med den svenska kulturen desto svagare blir känslan för ursprungskulturen, och att det gör det lättare att få jobb i Sverige. Men det stämmer inte, visar forskarna Lena Nekby och Magnus Rödin vid Stockholms universitets Linnécentrum för integrationsstudier.

Att känna samhörighet med ursprungskulturen är inget hinder för att få jobb – människor mår bra av att känna en kulturell tillhörighet vilket underlättar social anpassning – men förutsättningen är att man också har en stark förankring i den svenska kulturen.

Lena Nekby och Magnus Rödin har studerat barn till invandrare som gick ut grundskolan 1988 och följt dem fram till år 2002.

– Vi såg att huvuddelen kände sig integrerade, det vill säga hade förankring i både den egna kulturen och i den svenska, säger Lena Nekby.

De som var assimilerade, det vill säga kände en stark samhörighet med den svenska kulturen men en svag samhörighet med ursprungskulturen, och de som var integrerade, hade en stark förankring i båda kulturerna, hade båda jobb i ungefär lika stor utsträckning och ungefär lika stora arbetsinkomster. Gemensamt för dessa två grupper är alltså känslan av samhörighet med den svenska kulturen.

Kravallerna i Paris

Därutöver finns det invandrare som känner sig separerade, det vill säga har en svag samhörighet med den svenska kulturen men starka band till ursprungskulturen, och de som upplever sig marginaliserade, har en svag samhörighet med båda kulturerna.

– Det finns en grupp nordafrikaner som är födda i Paris men ändå inte betraktas som franska och de kommer inte in på arbetsmarknaden. Vi har studerat om samma fenomen kan hända här. I den grupp vi studerat kände de flesta sig förankrade i den svenska kulturen. Så i Sverige finns det ingen anledning till oro ännu, säger Lena Nekby.

Huruvida resultaten håller för utrikes födda som kommit till Sverige senare i livet än vid 16 års ålder är däremot oklart, påpekar hon.

Universitetsutbildning lönar sig

Lena Nekby har också tillsammans med kollegan Gulay Özcan jämfört gruppen barn till invandrade föräldrar med årskamrater som har svenskfödda föräldrar. Har de fått arbete i lika stor utsträckning när de är 30 år? Har de samma löner?

– Vi ville se om det fanns andra faktorer än till exempel bristande språkkunskaper eller utländska utbildningar som gör att barn till invandrare generellt sett har det svårare på arbetsmarknaden, säger Lena Nekby.

Studien visar att de som har helvenska utbildningar samt tog en universitetsexamen hade lika stor sysselsättning och lika lön som de med svenskfödda föräldrar. De som slutade efter gymnasiet däremot hade lägre sysselsättningsnivå (cirka 10-15 procentenheter) och lägre inkomst (cirka 40 procent lägre per år) än infödda med svensk bakgrund. Sämst var det för dem med utomeuropeisk bakgrund.

– Vad detta beror på vet vi inte riktigt. När jag pratat med människor som arbetar med de här frågorna så har jag hört lite olika förklaringar, dels att den gruppen har det svårare utbildningsmässigt och dels att de har det svårare på grund av bristande nätverk.

Skillnaderna mellan barn till invandrade föräldrar och barn till svenskfödda består alltså, och ökar till och med i vissa fall, berättar Lena Nekby.

Anonyma ansökningar

Forskning visar också att det är omkring 20 procent svårare att komma till en anställningsintervju om man har ett arabiskt klingande efternamn än ett svenskt. Och på frågan vad Lena Nekby tycker om anonyma ansökningar säger hon att det i alla fall breddar möjligheten att komma till intervju, men att diskrimineringen kanske bara flyttas fram ett steg – till när man träffar arbetsgivaren.

– Men jag tror nog att de flesta vill ha en möjlighet att visa upp sig och argumentera för sin sak. Däremot vet jag inte om det löser problemet. I slutänden är det tyvärr också en kostnadsfråga hur mycket arbetsgivaren är villig att anpassa sina anställningsrutiner.

Lena Nekby är ändå hoppfull inför framtiden.

– Jag tror att med tiden så kommer vi att vänja oss alltmer vid olika namn och ju mer de här frågorna diskuteras desto mer kommer man kanske att tänka sig om två gånger när man som arbetsgivare ska bedöma en arbetstagare. Vi blir mer globaliserade, får större erfarenhet av fler kulturer, mer kunskap om utländska examina och kan se värdet av tvåspråkighet. Men det är inget lättlöst problem. Mer kunskap behövs.