Digitalkamera som stöd till personer med funktionsnedsättning

Användningen av digital kamera som stöd till personer med kognitiva och/eller kommunikativa funktionsnedsättningar har ökat. Idag finns det ett stort antal berättelser på Internet om hur man använder kameran i olika situationer. Det som det inte finns så mycket av är strukturerade beskrivningar där man mer ingående berättar om hur kameran används.

Syftet med detta projekt var att se om vi kunde rekommendera digital kamera som ett kognitivt och/eller kommunikativt hjälpmedel. Målet var att på olika sätt visa hur man kan använda en digital kamera för att underlätta dagliga situationer. Det vi gjorde var att använda oss av fallstudier under fyra och en halv månad, dokumentera användingen, sammanställa och analysera resultatet.

Grundidé och förankring

Digitalkameran är lätt att använda, man behöver inte bekosta en massa film och det är enkelt att både radera bilder och skriva ut dem från sin dator.

För några år sedan genomfördes ett projekt på SPRIDA kommunikationscenter som hette "Digitalkamera som tekniskt hjälpmedel till en ung man med autsim". Det var en 16 åring, med utvecklingsstörning och auatism, som fick möjlighet att prova en digital kamera som hjälpmedel. Projektet visade tydligt att an hde stor nytta av kameran. Han fick stöd i att förstå vad som skulle hända och en struktur och överblick över sin vardag. Hans kommunikation utvecklades, vilket medförde att han i större utsträckning kunde påverka sin vardag.

Den största vinsten för den unge mannen var att han fick stöd av kameran så han kunde förstå vad han skulle fokusera på. Han tittade genom kameran och fick på så sätt en avgränsad bild. En annan viktig del för honom var i förväg få veta vad som skulle hända genom att omgivande personer gick i förväg och tog en eller flera bilder som presenterades för honom. Han kunde på det viset förstå vad som väntade och förväntades av honom vilket fick honom att känna sig tryggare. Hans kommunikation ökade ju fler strategier han fick för sin kognitiva förståelse.

Eftersom projektet blev en framgång för användaren ville vi prova detta på en större grupp användare. Arbetet skulle utföras inom ramen för våra tjänster som hjälpmedelskonsulent, arbetsterapeut och logoped. Kriteriet för deltagande var inte diagnos, utan behov av bildstöd, kognitivt och/eller kommunikativt.

Fyra personer med stöd från Vuxenhabiliteringen och fyra med stöd från Barn- och ungdomshabiliteringen deltog i projektet.

Syfte, mål och måluppfyllelse

Kvalitativa fallstudier användes som metod, precis som i det tidigare projektet. Kameran skulle följa deltagaren i vardagen. Personer i deltagarens närmsta omgivning skulle skriva dagbok varje gång kameran eller bilderna användes. Vid dagboksanteckningen skulle syftet med användningen av både kamera och bilder beskrivas samt även hur de användes.  Anteckningarna skulle föras i minst 18 veckor.

Anteckningarna sammanställdes därefter och analyserades. Vid analysen framkom det hur kameran och bilderna hade använts vilket blev grunden för djupintervjuer som gjordes med en eller flera personer från varje deltagares omgivning. Intervjuerna bandades, skrevs ut och analyserades, vilket gav fördjupad kunskap.