När barn blir förövare

Skolåldern är en period i barnets liv när denne utvecklas och formas inför livet som vuxen. Som skolpersonal har man därför en unik möjlighet att på nära håll följa barnets utveckling, men även upptäcka oroväckande tendenser. Men vilka varningssignaler ska man titta efter? Och vad är det egentligen som gör att ett barn kan utvecklas till en förövare?

De deltagande arbetsplatserna i preventionsprojektet Hot och våld erbjuds ämnesexpertstöd ett antal gånger per år. Inom ramen för detta bjöd Nybro kommun in Sven Å Christianson för en intressant föreläsning med titeln ”Förövare bland unga och äldre”.

Profilerar seriemödare

Sven Å Christianson är författare, psykolog och professor inom psykologi och verksam vid Stockholms universitet. Han bedriver bland annat forskning om hur gärningsmän till grova våldsbrott tänker, agerar och utvecklas i sitt gärningsmannaskap och profilering av seriemördare och serievåldtäktsmän. Han är även en väl anlitad föreläsare för personal inom vårdsektorn, socialtjänsten och rättsväsendet. Dessutom har han skrivit över 100 vetenskapliga artiklar inom områdena kognitiv psykologi och neuropsykologi samt är författare till ett tiotal böcker i psykologi.

Styrs av fördomar

Föreläsningen hölls i Fagerslättskolan i Nybro och aulan var fylld av personal inom skolväsendet. Sven Å Christianson inledde föreläsningen med att låta åhörarna, utifrån ett antal bilder, försöka avgöra huruvida personen på bilden var ett offer eller en förövare. Med hjälp av det enkla experimentet blev det tydligt hur mycket vi styrs av våra fördomar och att en förövare inte alltid är den man tror.

Han betonade tidigt i föreläsningen vikten av att se varningssignaler hos barn redan vid ett tidigt stadium och därmed ha möjligheten att vända en oönskad utveckling. Enligt honom kan man redan vid 5-6 ålder se tendenser hos barn som senare kan utvecklas till förövare. Skolpersonalen utgör därför en mycket viktig grupp när det gäller att uppmärksamma dessa tecken och förhoppningsvis kunna vända trenden.

Dålig anknytning

Men vad ska man då titta efter och hur kan man hjälpa ett barn i riskzonen? Enligt Sven Å Christianson är de inte de bara bråkigaste och mest utåtagerande barnen vi behöver bekymra oss. De flesta sexualbrottslingar och utförare av planerade våldbrott har faktiskt varit lugna och ”osynliga” som barn. De har beskrivits som passiva och med mindre fysiskt aggressivt beteende än sina klasskamrater. Gemensamt för dessa barn är att de har dålig anknytning till sina föräldrar och lever i en kontaktlöshet. Det betyder inte att det nödvändigtvis behöver förkomma våld eller missbruk inom familjen, men karaktäristiskt är att barnens behov inte blir tillgodosedda eller tillfredställda.

Konsekvensen blir en isolerande ensamhet, nedstämdhet och passiv aggressivitet. Barnet är ofta socialt oförmögna och saknar nära vänner eller är till och med mobbad.

Skapar en fantasivärld

Som motpol till den kontaktlöshet som beskrivs ovan skapar barnet en fantasivärld i vilken han eller hon får en dominerande roll. Det blir en kompensation för den ensamhet, tomhet och isolering som barnet dagligen lever i. I fantasin kan barnet förändra sin självbild och går från vanmakt till att ha kontroll, underläge till överläge. Fantasier om våld blir vanligt förekommande inslag, då våldet symboliserar makten över andra levande ting.
Ju längre tiden går, desto mer tid tillbringar barnet i sin fantasivärld, som framstår som alltmer lockande till skillnad från den avvisande verkligheten. Den riktiga världen blir ett ”störningsmoment” och det kan därför vara svårt för personal eller andra vuxna att få nära kontakt med personen.

Glider ur den sociala gemenskapen

Fantasierna upptar alltmer av barnets tid och och blir till fascination där våldet ökar. Denna fascination kan så småningom resultera i verkliga handlingar. I detta stadium är barnet inte längre en hjälpsökande individ, eftersom fantasierna och de faktiska handlingarna blir en form av självmedicinering som ger förövaren välbehag.  Han eller hon glider även allt alltmer ur den sociala gemenskapen.
De första stegen kan vara att anlägga bränder, till exempel i skolor. De flesta bränder rapporteras inte och gärningsmannen upptäcks sällan eller ”skyddas” av vuxna. Ofta hoppas man att det rör sig om pojkstreck som ”ska växa bort” eller så vill man inte skada skolans rykte. Barnet kan därför fortsätta utveckla sina fantasier och handlingar.

Med hjälp av handlingarna uppnår förövaren bland annat spänningsreduktion, förhöjd självkänsla och som barnet själv uppfattar det; ”ett erkännande i samhället”, ”någon att räkna med”. Det motiverar barnet att ta nästa steg, vilket kan vara att fysiskt skada djur och människor, inte sällan andra barn. Gränserna flyttas ständigt fram, det vill säga våldet måste trappas upp för att en spänningsreduktion ska kunna ske.

Viktigt upptäcka tidiga varningssignaler

För att kunna hjälpa dessa barn är det enligt Sven Å Christianson viktigt att upptäcka varningssignalerna i tid och ta dem på allvar. Om man känner oro för ett barn är det ytterst viktigt att verkligen försöka prata med honom eller henne och inte nöja sig med undvikande svar eller beteenden. En förutsättning är att man verkligen bemödar sig att skapa en verklig kontakt och visar genuint intresse. Ju tidigare det görs, desto större chans finns det att häva en destruktiv utveckling. Upp till femton års ålder har barnet ofta fortfarande ett berättarbehov, dennes fantasivärld har inte ännu inte cementerats ännu och han eller hon är fortfarande mottaglig för hjälp.

Saknas kunskap

Sven Å Christianson undervisar även i intervjumetodik och betonar vikten av att verkligen ge människor tid att berätta, men även vara beredd på att ta emot det som eventuellt kommer fram. För det krävs det äkta engagemang och intresse, något som dagens resursbrist ibland sätter hinder för.  Enligt Sven Å Christianson finns det inom skolan och barn- och ungdomspsykiatrin en ”blind fläck” inom det här området eftersom man inte vet hur man ska bemöta problematiken kring unga förövare. Dels saknas det kunskap om området, dels utgör det ett väldigt tabubelagt ämne som man helst undviker.

Vid dagens slut var det en grupp omskakade, men engagerade människor som lämnade hörsalen. Förhoppningsvis har de nu alla Sven Å Christiansons viktiga råd i bakhuvudet i sina dagliga möten med barn och ungdomar.