Ny satsning för psykiskt sjuka i arbetslivet

En av fyra i Sverige vill inte arbeta tillsammans med någon som har en psykisk sjukdom. Och nästan lika många skulle inte bjuda hem en som har sådana problem. Nu startar Attityduppdraget – ett projekt för att bryta tystnaden och skammen kring psykiska sjukdomar.

– Många människor drabbas av psykisk ohälsa någon gång i livet, och att det är viktigt att kunna prata om det, säger Rickard Bracken, projektledare på Handisam.

Det finns inte bara negativa attityder mot psykiskt sjuka, en stor majoritet har också lågt förtroende för den psykiatriska vården. Det visar en undersökning som myndigheten Handisam nyligen genomfört, om människors attityder och kunskaper om psykisk ohälsa.

De dystra uppgifterna är en orsak till att regeringen år 2008 beslutade om en treårig satsning på psykiatrisk vård och omsorg. Attityduppdraget är en del av regeringssatsningen. Det är Handisam som fått i uppdrag att hålla i Attityduppdraget i samarbete med NSPH, Organisationen Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa.

Har egen erfarenhet

Attityduppdraget börjar under våren 2010 med att utbilda så kallade attitydambassadörer. Attitydambassadörerna är personer som själva har erfarenhet av psykisk ohälsa. De ska i sin tur utbilda studerande och yrkesverksamma inom vård, socialtjänst och polisväsende. De ska också kunna ställa upp för media och berätta om sina egna erfarenheter.

– Forskning visar att det mest effektiva sättet för att nå en attitydförändring är när människor med och utan erfarenhet av psykisk ohälsa möts, säger Rickard Bracken.

Planen var att utbilda omkring 75 personer. Men NSPH:s medlemmar har visat ett oväntat stort intresse för uppdraget.

– Hittills har omkring 375 personer ansökt om att få delta som attitydambassadör, och vi kommer nog att utbilda åtminstone 200 av dem, säger Anita Odell på NSPH.

Under våren kommer Handisam också att dra igång en annonskampanj och starta en hemsida med konkreta råd om hur man kan agera som medmänniska, arbetsgivare och kollega inför någon som har drabbats av psykisk ohälsa.

Alla är olika

Blivande attitydambassadören Cecilia Lindfors Lager vet hur det kan kännas att inte orka gå till jobbet. I över tre år var hon sjukskriven från sitt arbete som förskollärare.

– Jag har fått erfarenheter och kunskap som jag gärna vill dela med mig av, säger hon. Framför allt vill jag visa att alla är olika. Det är viktigt att inte dra alla över en kam när det gäller bemötande och hur man ska handskas med problemen.
För Cecilias del började det som en utmattningsdepression. Men så småningom fick hon diagnosen bipolär typ 2. Bipolär typ 2 är en mildare variant av manodepressivitet.

– Jag har aldrig flippat ur helt utan alltid skött mig, säger hon. Men jag har alltid känt att jag varit annorlunda. Jag har varit en pojkflicka, en som det händer mycket kring, och jag har alltid tagit på mig väldigt mycket arbetsuppgifter på de jobb jag haft.

På förskolan där hon jobbade i slutet hade hon full koll på mössor, vantar, arbetskamrater, barn och föräldrar, förutom flera tunga fackliga förtroendeuppdrag.

– Var det någon som ville att jag skulle börja tidigt en extra morgon så sade jag alltid ja.

Cecilia klandrar ingen för att hon gick in i väggen.

– Det är klart, hade mina arbetskamrater vetat att jag hade den här sjukdomen, då hade de kanske kunnat säga stopp. Men jag hade ju inte ens fattat själv att jag borde sätta gränser. Och min chef på förskolan såg min energi som en del av min personlighet.

Gäller att se människan

Under sjukskrivningen bekostade kommunen en utbildning som friskvårdsterapeut för henne. Något nytt arbete för henne kunde hennes arbetsgivare däremot inte hitta. Det blev många kränkande, och några goda, möten med arbetsgivare, psykiatri, försäkringskassa och arbetsförmedling. Till sist var det hon själv som tog sig ur situationen. Sedan några månader arbetar hon och hennes man nu som fosterfamilj, ett jobb hon skaffat på egen hand på ett privat företag.

– Idag är jag så frisk som jag vill bli, säger hon. Min maniska sida är också en del av min personlighet, som jag inte helt vill släppa.

En psykiatrisk diagnos kan vara en lättnad, en bekräftelse på att man faktiskt behöver extra stöd och omsorg. Men det kan också vara ett ok att bära, menar Cecilia. Omgivningen ser kanske inte människan bakom diagnosen, utan bara en sjukdom.

– Men jag är inte bara bipolär. Jag är förskollärare, mamma, friskvårdsterapeut och bara Cecilia också, säger Cecilia.