Många vårdchefer hoppar av

Fler än 40 procent av cheferna inom sjukvården slutar inom några år. Det visar en ny avhandling.

– Vi blev väldigt överraskade när vi såg det, säger Katrin Skagert, som undersökt hur chefer hanterar hanterar hälsa på arbetsplatsen och snart disputerar i ämnet vid Sahlgrenska akademin.

Hon har bland annat utgått från KART-studien, en stor undersökning av stressrelaterad ohälsa inom hälso- och sjukvården. Med den som utgångspunkt har hon gått tillbaka till 2004 och undersökt ett antal chefer inom Västra Götalandsregionen.

Det visade sig att över 40 procent av cheferna slutade inom fyra år och övergick till andra tjänster inom organisationen. Men troligtvis är den verkliga omsättningen ännu högre, eftersom de som bytt arbetsgivare inte syns i materialet.

Att chefer står inför många utmaningar visades i en tidigare studie, som även den genomförts vid Sahlgrenska akademin, av ledare inom Göteborgs stad. Forskarna gick därför vidare och intervjuade chefer inom Västra Götalandsregionen och Försäkringskassan. De ville ta reda på hur cheferna hanterar stress på sina arbetsplatser. I svaren framkom några troliga förklaringar till den höga omsättningen på cheferna inom hälso- och sjukvården.

Ensamma i ledarrollen

Cheferna beskrev hur de fick agera ”stötdämpare” för krav från underställda och ledning.

– Man leder i ständig förändring och ska samtidigt behålla förtroendet från medarbetare och ledning. När det gäller medarbetarna kan det handla om att de är trötta eller sjuka och att man då måste stabilisera, uppmuntra och lägga fokus på det. Från ledningen kan det handla om budget- eller organisationsförändringar, säger Katrin Skagert.

– Att vården är en politiskt styrd organisation påverkar också, och det kommer även åsikter från samhället om vad man bör göra.

Cheferna uttrycker också att de känner sig ensamma i sin ledarroll och har få att prata med på jobbet om vardagliga problem. Katrin Skagert anser att vårdcheferna skulle må bättre om de fick mer stöd och diskussioner om sitt jobb.

– Tydligare stöd från sin egen chef är en sådan sak, men också att man förstärker det kollegiala nätverket.

Sin egen stress försökte cheferna hantera genom att antingen identifiera sig med ledarrollen eller distansera sig från den.

– Man upplever att ledarrollen ligger väldigt nära en själv och identifierade sig starkt med den. Eller så distanserar man sig och har till exempel en B-plan. Inom vården handlar det oftast om att gå tillbaka till ursprungsprofessionen och vara sjuksköterska eller läkare.

Patientkontakt stressar

Stressen på jobbet påverkar även chefernas fritid, visar intervjusvaren. Vissa av dem väljer att vila istället för att umgås med vänner och vara aktiva när de är lediga. Andra gör tvärtom: de har en väldigt aktiv fritid som de använder för att stänga av jobbet.

Bland dem som var kvar som chefer var det vanligare att man upplevde kontroll i arbetet och att inte hade daglig patientkontakt.

– Hög kontroll är positivt, det är välkänt. Att patientkontakten spelar så pass stor roll var däremot överraskande. Men ska man vara chef på etthundra procent kanske de inte fungerar, man kan inte ha samma ledaransvar som en som inte har patientkontakter.

Katrin Skagert vill nu gå vidare och studera vad som gör att man mår bra på arbetsplatser inom sjukhus. Dessutom vill hon undersöka om chefsomsättning påverkar medarbetarnas hälsa och kvaliteten på vården. Hon ingår i en forskargrupp som fått anslag från AFA Försäkring för att forska kring sådana frågor i den så kallade HiP-studien, Hälsofrämjande i Praktiken.