"För stressigt" - så sjöng professorn redan 1979...

Nattkräm var ett popband i Åkersberga 1979-81 som gav ut några skivor - intresserade kan få lite mer kött på benen och länk till låten  "För stressigt" direkt efter denna artikel. Magnus Sverke, nu 51 år, blir först häpen och skrattar till när jag inleder min intervju med Nattkräm och frågan om hur det kom sig att ett popsnöre blev psykologiprofessor.  För det är det han är nu, professor i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet, närmare bestämt. Han berättar att drömmen om att kunna leva på musiken slog inte in.

– Men jag spelar faktiskt fortfarande, med min lillebror ute i Åkersberga där jag bor nu också. Vi har två band, ett som spelar gubbrock och ett som spelar jazz och visor. Vi tränar ungefär var tredje vecka och det är jättekul, ett bra sätt att umgås och koppla av på. Spelar gör vi ibland på fester. Nu blir det mest välkända covers av andra. Det var länge sedan jag skrev någon egen låt.

En del av Nattkräms låtar beskriver han som ”ren smörpop”, men andra tog upp samhälls- och arbetslivsfrågor. Låtnamnen säger kanske en del om både gruppen och tidsandan: Den förlorade generationen, Det suger, Vilse i Babylon, Kriminell kväll, Varför gör ni så här?. Magnus Sverke minns Nattkrämstiden som dramatisk, med Sveriges största arbetsmarknadskonflikt 1980 (mycket större än storstrejken och lockouterna 1909).  Medbestämmandelagen och den (då) nya arbetsmiljölagstiftningen gjorde att mycket ifrågasattes på många arbetsplatser. Arbetsmiljön och fackliga frågor var något som faktiskt kunde intressera tjugoåriga grabbar då.

– På den tiden arbetade jag själv på ett stort hem för förståndshandikappade och jag trodde att jag skulle utbilda mig vidare inom vården, berättar Magnus Sverke. Men så gjorde jag ett tokryck och prövade någonting helt annat. De sökte folk på Officershögskolan. Jag sökte och kom in. Det var en bra ledarskapsutbildning och jag hade nog inte vågat mig vidare till högre studier utan att ha gått den först. 

Från plastfabrik till arbetslivsforskning

Den blivande arbetslivsforskaren, som skrev sin doktorsavhandling om engagemanget i facket, blev dock aldrig officer men hann med några tvära yrkeskast till:

¤ Plastbåtbyggarlärling - " hade gärna fortsatt på det spåret, om inte min läromästare hade blivit sjuk och tvingats sluta, med förtidspension"

¤ Plastfabriksarbetare - " torftigt och slitigt arbete och jag blev utesluten ur facket för att chefen drog av fackavgiften på lönen- men struntade att betala in den till facket".

¤ Högstadielärarevikarie

¤ Fritidsledare

Men till slut kom han fram till att ge universitetsstudier en  chans: "Jag lovade mig själv att fortsätta om jag klarade första tentan." Det blev personalvetarlinjen och han såg framför sig ett framtida jobb på en personalavdelning eller kanske ett fackförbund.

Han var en av mycket få, på den tiden,  som specialiserade sig inom psykologi och fick en handledare för en specialuppsats på dåvarande Arbetslivscentrum. Handledaren, Bengt Abrahamsson, konstaterade att här fanns en intresserad ung man  och såg till att få fram forskningsmedel. Så Magnus Sverke doktorerade och blev kvar i den akademiska världen. Men de ämnen som han har sysslat med, har alltid varit nära knutna till arbetslivet och vardagen. Han formulerar en sammanfattande huvudfråga:

– Vad är det i arbetsförhållanden och villkor som skapar såväl stress och annat elände, som motivation och välbefinnande?

Konkret handlar det om olika konkreta och kontroversiella förändringar som inträffat under de dryga tjugo år som han varit arbetslivsforskare.  Två huvudspår har varit utvecklingen mot mer tillfälliga och mer otrygga anställningar, och övergången från offentliga verksamheter till privata.

Flertalet tycker att de är bättre än genomsnittet

Ett tredje spår, i mer än 10 års tid, är övergången till individuell lönesättning och vad den betyder för motivationen hos de anställda, berättar han:

- Det har varit kul att följa den frågan, säger Magnus Sverke. Allt fler tycks vilja ha individuell lönesättning– men de vill att skillnaderna ska vara lagom, och vad som är lagom är svårt att klara ut.  När man sen frågar människor var de själva placerar in sig, så visar det sig att den stora majoriteten anser sig prestera bättre än genomsnittet och därför tycker att de bör lönesättas därefter.  Detta innebär ju en jätteutmaning, när man ska sätta individuella löner så att de berörda känner sig rättvist behandlade.

– Om massor av människor känner sig besvikna för att de tycker att de borde ha fått mer, så får inte systemet de avsedda effekterna, utom för en ganska liten del av de anställda.  Istället för att bli mer motiverade, kan många bli avmotiverade.

I ett projekt, där de ligger i startgroparna, är planerna att de ska utbilda chefer om just konsten att kombinera individuell lönesättning med att de lönesatta upplever att det är rättvist och ökar deras motivation och välbefinnande.

Överlevarnas skuldkänslor

Ännu ett område som Magnus Sverke har varit med om att utforska är hur människor mår i samband med de många personalminskningar som har ägt rum. Ett överraskande resultat är att ibland mår de som får stanna kvar sämre, än de som tvingas gå.  De som blev kvar kan uppleva något som i katastrofsammanhang beskrivs som överlevarnas skuldkänslor, samtidigt som arbetet blivit mer pressande när de är färre som ska göra det.

Tider av väntan och rykten upplever människor också ofta som mycket mer pressande, än när man väl fått beskedet – även om det är negativt.

Samtidigt finns det förstås väldigt stora skillnader mellan olika personer när det gäller hur man hanterar personalminskningar.  Men tillsammantaget är ändå hans bild att effekten av planerade och genomförda minskningar är att många anställda mycket snabbt tappar engagemang och motivation för verksamheten, och det är svårt att sedan återuppbygga arbetslusten och arbetsglädjen.  Vad kan man göra för att minimera skadan? Magnus Sverke räknar upp några nyckelfaktorer:

– Stöd från ledningen, bra kommunikation, delaktighet istället för att hålla inne med saker. Ryktesspridning startar otrygghetsspiraler.  Ge människor tillfälle att komma till tals. Man måste vara noga med att vara tydlig om de procedurer som gäller. 

Bättre balanser för hälsosamt arbete 

– Det som driver mig är att med kunskap göra det lättare att skapa bättre arbetsförhållanden, som gynnar både de anställda och verksamheten, säger Magnus Sverke.  Man kan inte stirra sig blind på enbart de anställdas villkor. Det går inte att få gehör för förbättringar på den sidan, om man inte samtidigt löser verksamhetsfrågorna.

Det gäller alltså att hitta en balans mellan individens och verksamhetens behov – inte bara det ena eller det andra. Balans är också nyckelord i ett av de största projekten som han deltar i nu och som han genomför tillsammans med kollegan Gunnar Aronsson snett över korridoren på Psykologiska institutionen på Stockholms universitet. De ska försöka använda ansamlad forskarkunskap om ”väl och ve” i arbetslivet och utbilda chefer i bland annat kommuner och landsting att se till att få balans mellan olika intressen när de leder och planerar verksamheten, för att motverka stress och ohälsa.  Det är balans mellan arbete och vila, mellan kvalitet och kvantitet, mellan de krav de anställda ställs inför och den kontroll över arbetet som de kan ha.  Allt för att förbättra chanserna att kombinera jobb och hälsa, minimera stress och maximera arbetslust.

Jag berättar hur jag på bussen till universitetet fick syn på en tidningsartikel som en medresenär läste: under rubriken ”Bli stressfri på femton minuter” kunde man se en väckarklocka som var rosa, mjukfluffig och hjärtformad.

– Jovisst, det finns mycket man kan göra som individ: avslappningstekniker, yoga, andning, bli bättre både på att planera och säga nej, säger Magnus Sverke. Men det som vi forskare sysslar med handlar om hur cheferna kan ta sitt ansvar för att lägga upp arbetet så att det inte stressar upp de anställda för mycket.   Sen kan folk ha fluffiga väckarklockor hemma. Men det är inte det som är den allenarådande lösningen.

Hör hur professorns band hjälper jäktade

 Lyssna på Youtube på Nattkräm, med Magnus Sverke, 19 år, som spelar bas och körar: "För stressigt"

Vill du veta mer om Nattkräm?

Efter en hel del vedermödor med strulande och konkursande skivbolag gav Nattkrämut tre singlar och LPn ”Romantiska Pojkar” under åren 1979-81. De blev spelade en del på radion. Och efter LPn var de sugna på att komma ut och spela för publik. Detta berättade Magnus, hans lillebror Henrik och två kamrater, alla runt 20 år, för popskribenten Mats Olsson, som välvilligt beskrev gruppens musik med orden ”lätta melodier och finurliga texter”.

”På väg mot en plats i solen” var rubriken på Olssons artikel om Nattkräm i Expressen sommaren 1981.  Han hade följt gruppen, hemmahörande i Åkersberga utanför Stockholm, ända sedan de hade skickat honom sin första singel.  ”Vem jag än spelade plattan för var övertygad om att Nattkräm skulle det bli något av”, skrev Olsson. Han tyckte att den nyutkomna LPn hade blivit ”riktigt bra”, trots att det hördes att de var ovana vid studion och själva hade tvingats att producera skivan. Magnus Sverke, 21 år, berättade:

”Han som hade studion ställde in knapparna åt oss, sen rattade vi och mixade allt själva. Det tog tio dagar allt som allt. Och när man inte är van är det svårt att få det tätt och tryckigt.”

Läs hela intervjun från 1981 här.

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Prenumerera på suntlivs nyhetsbrev!