Svåra frågor bidrar till välmående

Personal inom vården behöver övning i att ställa obekväma frågor till patienter med ryggsmärta.

Det skulle kunna förbättra prognosen för de patienter som hamnat i en ond spiral av inaktivitet och sjukskrivningar, menar Ingrid Demmelmaier, som skrivit en avhandling i ämnet vid Uppsala universitet.

Hon menar att cirka 80 procent av befolkningen drabbas av ryggsmärta någon gång i livet. Av dem utvecklar cirka 10 procent besvär som leder till långvarig aktivitetsbegränsning och sjuskrivning. Patientens föreställningar om den egna ryggsmärtan har visat sig ha stor betydelse för om besvären blir långvariga.

– Forskning visar att det är viktigt att vårdgivare inte bara fokuserar på de fysiska problemen utan också är observanta på katastroftankar och negativa förväntningar, eftersom det har en stor inverkan på tillfrisknandet, säger Ingrid Demmelmaier.

Se patientens behov i tidigt skede

Det finns internationella riktlinjer inom vården för hur man ska jobba med ryggsmärta. De har tagits fram för att hjälpa vårdgivare att identifiera tankar, känslor och beteenden som kan försämra en framtida prognos, så kallade prognostiska riskfaktorer. Med hjälp av riktlinjerna kan vårdgivare redan vid den inledande kontakten identifiera vilken hjälp patienten behöver.

– För en del räcker det med rådgivning per telefon, andra behöver träffa både sjukgymnast, läkare och psykolog.

Riktlinjerna har funnits sedan 1996, men alltför få vårdgivare följer dem eftersom de känner sig obekväma med att fråga om psykosociala faktorer, menar Ingrid Demmelmaier.  

Rädsla det största hindret

Hon har i sin avhandling utformat och provat en utbildning som kan hjälpa vårdgivare att träna på att ställa sådana frågor. Fem sjukgymnaster ingick i studien. De fick inledningsvis läsa på om riktlinjerna och lära sig mer om vilka riskfaktorer de skulle vara observanta på. Därefter utarbetade de en egen checklista och satte upp mål för hur många riskfaktorer de skulle fråga om.

Sjukgymnasterna i studien var redan från början positiva till att undersöka riskfaktorerna och de hade bra kunskap om riktlinjerna. Däremot var de ovana och hade föreställningar om hur patienterna skulle uppfatta frågorna.

– De kände en oro för att inte uppfattas som professionella eller att patienterna skulle tycka att de rotade i deras privatliv om de frågade om annat än de fysiska symptomen.

Sjukgymnasterna hade inte heller någon tydlig agenda eller upparbetad struktur för hur de skulle genomföra samtalen.

Praktiskt övning givande

Utbildningen gick ut på att träna på att ställa frågor utifrån de psykosociala riskfaktorerna till nya patienter. De fick spela in sina samtal, sammanlagt 63 stycken, och fick sedan feedback av Ingrid Demmelmaier. De fick också lyssna på sig själva och kollegorna och analysera samtalen tillsammans.

– Vi tittade på vilka faktorer de frågade efter och hur tydligt de frågade. Min återkoppling gick ut på att ge positiv feedback för att stärka deras självförtroende.

Metoden gav resultat. Deltagarna undersökte under studiens gång allt fler riskfaktorer och la mindre tid på detaljerade diskussioner om smärtsymptom.

– Det är viktigt att förstå att vårdgivare, precis som alla andra, behöver mer än bara rätt kunskap och rätt attityd. De behöver få möjlighet att stegvis träna in nya beteenden och få direkt feedback.

Frågor skapar möjligheter

På smärtkliniken på Capio S:t Görans sjukhus är sjukgymnasterna vana vid att ställa alla typer av frågor. Vid första besöket görs en kartläggning av patientens fysiska och psykiska status. Annika Perhsson och Anna Zerne arbetar båda två på smärtkliniken. De menar att det är underlättar att veta så mycket som möjligt om patienten när man ska ta fram en rehabiliteringsplan. Att bara prata om de fysiska problemen är inte tillräckligt.

– Genom samtal får vi veta vilka hinder som finns, men också vilka möjligheter varje individ har, säger Anna Zerne.

Många som kommer till smärtkliniken har valsat runt länge i vården. De har negativa föreställningar om framtiden och om vad de klara respektive inte klarar av. De har ofta begränsat sig själva.

– Vår uppgift är att hjälpa dem att vidga sina möjligheter och då är det viktigt att förstå helheten, säger Anna Zerne.

Erfarenhet viktigast

Varken Anna Zerne eller Annika Pehrsson är rädda för att ställa obekväma frågor. Men någon direkt övning har de inte fått på jobbet. De menar att deras inställning till stor del handlar om erfarenhet.

– Jag tycker att det har blivit lättare ju längre tid jag jobbat. Numera får jag in frågorna på ett naturligt sätt. Och eftersom jag känner mig mer avslappnad så kan jag vara mer uppmärksam på vad patienten säger istället för att koncentrera mig på vad jag ska fråga, säger Annika Pehrsson.

Hon har tidigare jobbat inom primärvården. Där är första kontakten med patienten mer tidspressad, vilket hon menar påverkar tendensen att ställa frågor av psykosocial karaktär.  Dessutom tyckte hon ibland att det var svårt att veta vad hon skulle göra med den information hon fick från patienten.

– Det hände ju att jag inte hade kompetens eller resurser att ta hand om det som kom fram. Här har vi ett helt team med olika yrkeskunskaper som samarbetar. Närheten till psykologen som ingår i smärtteamet är till stor hjälp för oss när det gäller den psykosociala biten. Vi kan bolla med henne när vi har behov.

Hela teamet har också handledning en gång i månaden där de kan diskutera frågor och funderingar de har.

Frågorna bidrog till ändrat beteende

I väntrummet på smärtkliniken sitter Per Völker, en av klinikens patienter. Han har lidit av smärta i flera år och kom till smärtkliniken i höstas. Att vårdpersonalen frågade om hans tankar och beteenden har varit till stor nytta för honom.

– De frågade bland annat om hur jag brukar utföra sysslor som jag får ont av. Det visade sig att jag alltid kört på tills det tog stopp för att jag fick så ont. Personalen föreslog att jag skulle dela upp sysslorna i mindre delmoment och det har verkligen varit till stor hjälp för mig att ändra mitt beteende.