Konsten att rehabilitera rätt
Publicerat:27 mars 2009
Författare:Michael Nyhaga
I en ny avhandling följs ett kommunalt rehabiliteringsprojekt som börjar med goda föresatser, men drunknar i byråkrati och oförmåga till samarbete. Det går dock att undvika blindskären.
Ulla Wihlman, doktorand vid Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap och forskare vid Institutionen för folkhälsovetenskap på Karolinska institutet, har under fyra års tid intervjuer och diskussioner i fokusgrupper med politiker, chefer och handläggare.
De arbetade inom ett paraplyprojekt där hälso- och sjukvården, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och kommunens socialtjänst samarbetade för att få tillbaka långtidssjukskrivna och arbetslösa i arbete.
– Om man ser till antalet producerade aktiviteter var projektet lyckat, men delprojekten blev inte integrerade i den ordinarie verksamheten utan blev till spridda öar utan sammanhang. Man borde sträva efter något mer än så, säger hon.
Helikopterperspektiv behövs
Utifrån sin forskning har hon några konkreta råd för rehabiliteringsprojekt där flera aktörer samarbetar.
– Man behöver lyfta blicken ovanför den egna organisationen, formulera en gemensam målsättning utifrån de behov som klienterna har och inse att det är ett förändringsarbete som ska påbörjas. Människor är inte vana vid att arbeta över organisationsgränser, säger hon.
Vad som hände i projektet hon studerade, och som bör undvikas, är att den interna byråkratin tar över.
– Alla skulle vara med och bestämma. Det gick dokument från grupp till grupp, det blev mycket pappersexercis och allt skulle vara helt färdigt innan man satte igång. Det fanns väldigt lite plats för att pröva sig fram och för egen kreativitet, säger hon.
Klienten måste med
Ulla Wihlman tycker också att klientperspektivet gick förlorat, inte minst för att man inte tog med synpunkter från brukarorganisationer, till exempel RSMH eller Fountain House som organiserar människor med psykiska problem. De olika aktörerna i det kommunala rehabiliteringsprojekt hon studerat utgick från att det var de professionella som visste bäst hur behoven såg ut.
– Man startar olika småprojekt utan att se vad det ska leda till. Man driver sina idéer, individer och professioner. Man har ofta ett organisationsperspektiv: vad vinner min organisation på det här? Håller vi vår budget? Istället borde man fråga sig: Vad vinner individen på det här? Eller samhället i stort? Belöningssystem saknas tyvärr ofta idag för att arbeta på ett sådant organisationsöverskridande sätt, säger hon.
Ytterligare ett tips från henne är att, för att verkligen få ut långtidssjukskrivna och människor med olika problem och funktionshinder i jobb igen, ge ett samlat stöd i så tidigt skede som möjligt och lyssna mer till potentiella arbetsgivare.