Fyra av fem blev hjälpta av rehabprogram
Publicerat:07 januari 2010
Författare:Michael Nyhaga
Fysisk aktivitet, avslappning och goda råd hjälper de flesta med nack- och ryggbesvär. Det visar en ny avhandling från Mittuniversitetet. Men för dem som har väldigt ont krävs andra metoder.
– Man har många olika synpunkter om vad som är bra. Jag tycker att det är ett riktigt bra att få tillbaka så pass många i arbete, säger Rita Sjöström, forskaren bakom avhandlingen.
Hon har följt upp sextio deltagare i ett rehabiliteringsprogram för långtidssjukskrivna med besvär i rygg och nacke. Programmet har använts sedan 2002. Det pågick under sju veckor och innehöll avslappningsövningar, fysisk träning och individuell rådgivning av sjukgymnaster, sjuksköterskor och friskvårdare.
I den teoretiska delen av programmet ingick ergonomi – olika arbetspositioner filmades och de sjukskrivna fick råd utifrån filmerna – samt smärthantering och livsstilsdiskussioner med psykologer och sjuksköterskor.
Nästan alla blev bättre
Deltagarna testades före och efter rehabinsatsen samt två år efteråt. Fyra av fem deltagare mådde bättre.
– Vid två års uppföljning hade heltidssjukskrivning, ångest, oro, depression och själupplevd stress minskat hos båda könen. De visade också på en ökad livskvalitet, säger Rita Sjöström i en presskommentar.
Majoriteten av deltagarna fortsatte vara fysiskt aktiva efter programtiden.
Tio av de sextio deltagarna kom dock inte tillbaka till arbetslivet. Dessutom hade de mer ont vid tvåårsuppföljningen än under själva rehabiliteringen. De var också tröttare och hade lika mycket ångest och oro.
– Därför behöver nya behandlingsmetoder utvecklas för att förbättra symptomen och därmed minska funktionell försämring och behovet av sjuskrivning, säger Rita Sjöström i pressmeddelandet.
– Man kan fundera på om det inte var alltför intensiv rehabilitering, man kanske behöver göra mindre intensiva insatser, men under längre tid istället.
Svårare komma tillbaka
De som inte blev bättre av programmet trodde dock att de skulle kunna arbeta igen om de fick ett arbete som var anpassat till deras arbetsförmåga. De uppgav att de hade mer ont och svårare funktionsnedsättning än de andra deltagarna och därför hade svårare att arbeta.
– Många upplever att de inte har vad som krävs för arbetsåtergången. Trots att man upplever att man kan återgå i någon form av arbete, med nya arbetsuppgifter eller minskad arbetstid, säger Rita Sjöström.