Folkhemstanken har ersatts av arbetslinjen

Suntliv.nu:s Michael Nyhaga har läst en rapport om språkbruket kring sjukskrivningar och kommer att tänka på Per Albin Hansson och den försvunna folkhemstanken.

Att folkhemstanken är stendöd syns inte minst i sjukskrivningsdebatten. Historikern Malin Junestav har analyserat språkbruket kring sjukskrivningar genom att gå igenom riksdagsdebatter, kommittématerial, remissutlåtanden och utredningar.

I en ny rapport från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, redogör hon för sina efterforskningar. Hon har med datorns hjälp mätt hur ofta olika ord förekommer i debatter och utredningar. Dessutom har hon grupperat orden efter vilka ord som hänger ihop.

Det ger en intressant bild av förändringen i det politiska Sverige.

Analysen sträcker sig över efterkrigstiden, med fokus på nittiotalet och framåt.
Ur rapporten växer en bild fram av hur sjukskrivning alltmer kommit att handla om enskilda individers ansvar och betraktas som en överflödig kostnad. Ett synsätt som troligen hänger ihop med den stora samhälleliga förändringen vi gått igenom: den tynande föreställningen om folkhemmet och staten som den goda föräldern, som Per Albin Hansson talade om.

Nu har barnen vuxit upp. Vi vill inte försörja dem längre. De borde växa upp, klippa sig och flytta hemifrån.

Aktivitet och arbetsförmåga

Den så kallade Socialvårdskommittén från 1945 talade, enligt Malin Junestav, oftare om trygghet än skyldighet. Under sextiotalet – när de tidspräglade utredningarna Låginkomstutredningen och Jämlikhetsutredningen kom till – använde politikerna ord som behov, stöd och rätt. Solidaritet var ett nyckelord.

På nittiotalet kom istället tre nya ord in i sjukskrivningsdebatten: arbetslinjen, arbetsförmåga och aktiv. Diskussionen om socialförsäkringarna började alltmer gå ihop med arbetsmarknadspolitiken.

Under sjuttiotalet hängde, visar språkanalysen, ordet ansvar ihop med staten och samhället. Men under nittiotalet och framåt nämns det istället i samband med individen och aktiva.

Språkbruket ger en talande bild av synen på sjukskrivningarna: Från att sjukskrivning var en rättighet till att bli en moraliskt tveksam kostnad.

– I det politiska språket ser jag hur individens behov och samhällets ansvar från första halvan av 1990-talet förskjuts mot aktivering och eget ansvar, säger rapportförfattaren Malin Junestav i ett pressuttalande.

Dessutom är  den politiska likriktningen, konstaterar hon, slående. Både de borgerliga och socialdemokraterna har betonat aktiverande insatser för att minska sjuktalen och framhållit sjukersättningar som passiviserande.

Även om hennes undersökning främst gäller det politiska etablissemanget verkar det som om den överensstämmer med medias syn. Statsvetaren Björn Johnson kom i våras ut med boken Kampen om sjukfrånvaron. Han har gått igenom över 900 artiklar i Dagens Nyheter under 2000-talet och hävdar att från år 2002 handlade debatten allt mer om att systemet överutnyttjades och att folk tog ut sjukpenning fast de egentligen inte var sjuka.

Enbart långa sjukskrivningar ökade

Men den galopperande ohälsan var en skenbild, hävdar han. Sjukskrivningarna ökade inte. Det som ökade var de långa sjukskrivningarna och det berodde, enligt honom, på att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen blev sämre. Det blev svårare att få förtidspension på deltid, lönebidragsanställningar för sjukskrivna togs bort och stödet till företagshälsovården drogs in.

Enligt Björn Johnson var det inte enskilda personer som slarvade, utan staten och lagstiftarna som inte tog sitt ansvar. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen förde en politik som gynnade långtidssjukskrivningar, menar han.

Det är intressant att jämföra Per Albin Hanssons klassiska folkhemstal från 1928 med regeringens pressmeddelande i samband med den senaste budgetproppen. ”I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet”, säger han. ”Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna”,

Den nuvarande regeringen skriver att sjukskrivningsprocessen ”har blivit mer aktiv” och tycks konstatera att sjukskrivningarna är ett problem som främst ligger hos de sjukskrivna själva. Det handlar om att motivera dem att återgå till arbetslivet (som de verkar ha lämnat frivilligt): ”reformen ska öka drivkrafterna och stödet till dem som kan komma tillbaka i arbete.”

Att så många som möjligt arbetar har blivit viktigare än sociala skyddsnät. Det gäller att göra rätt för sig, att aktivera sig och inte ligga andra till last. Att vara närande och inte tärande.