Arbetsgivaransvar sänkte de holländska sjuktalen

Tillsammans med Sverige hade Nederländerna de högsta sjuktalen i slutet av nittiotalet. Man talade om ”the dutch disease” på samma sätt som man här hemma talade om den svenska sjukan. Men Nederländerna och Sverige är också de länder som lyckats sänka sina sjuktal allra mest. Alla europeiska länder förutom Norge har gjort det, men ingen annanstans har förändringen varit så dramatisk.

– Vi var rädda för att vi skulle förlora en miljon människor. Alltför många var beroende av sjukersättning. Dessutom hade vi låg arbetslöshet och behövde verkligen dessa personer i arbetskraften, säger Rienk Prins.

Rienk Prins är professor i sociala trygghetssystem och seniorforskare vid det oberoende forskarföretaget AStri i Nederländerna. Han berättade om bakgrunden till vad som kommit att kallas ”det holländska undret” under ett seminarium som den europeiska socialförsäkringssammanslutningen ISSA höll på AFA Försäkring i Stockholm den 7 april.

Nya aktörer och roller

En grundbult i den nederländska sjukskrivningsrevolutionen är, hävdar han, att man skiftat fokus från socialförsäkringen till arbetsgivaren och den anställde. Det har införts ekonomiska drivkrafter för arbetsgivarna att ta tag i sjukskrivningarna.

Det har också kommit in flera nya aktörer i sjukskrivningsprocessen: fristående bedömare av arbetsförmåga, företagshälsovården och försäkringsbolag.

– Förr var det den behandlande doktorn, arbetsgivaren, den anställde och det sociala trygghetssystemet. Nu är det fler inblandade, säger Rienk Prins.

Företagshälsovården, som är obligatorisk för arbetsgivarna, har numera i uppgift att arbeta även med rehabilitering och arbetsanpassning. Dessutom är arbetsgivarna förbjudna att göra hälsoprövningar i samband med rekrytering (när inte jobbet kräver det).

Det har också genomförts vad Prins beskriver som en ”de-medikalisering”. Bedömningen av arbetsförmåga har övergått från den behandlande läkaren till särskilda experter som arbetsgivaren har avtal med.

Stegvisa reformer

Förändringarna inleddes redan under nittiotalet. 1994 blev arbetsgivarna tvungna att betala sjuklön upp till sex veckor. Redan året därpå minskade sjukfrånvaron med tjugo procent. Uppmuntrade av framgången förlängdes sjuklöneperioden först till ett år och sedermera till två år när arbetsgivaren betalar 70 procent av lönen.

Under 2000-talet kom hårdare krav på uppföljning och rehabiliteringsplaner. Inom sex veckor ska arbetsgivaren göra en problemanalys och ta kontakt med den som är sjukskriven. Inom två månader ska det finnas en plan för hur hon eller han ska återvända till arbetet.

Om den sjukskrivne fortfarande inte är tillbaka efter ett år gör arbetsgivaren tillsammans med den sjuke och företagshälsovården upp om vilka åtgärder som ska prövas under det andra och sista sjuklöneåret. Först efter de två åren kan den som är sjuk ansöka om ersättning från socialförsäkringen (WIA), på hel- eller deltid. Ersättningen omprövas efter två år.

Sanktioner för den som missköter sig
När de två sjuklöneåren gått kontrollerar de holländska myndigheterna om arbetsgivaren och den som är sjuk gjort tillräckligt för att komma tillbaka till arbetet. Om arbetsgivaren inte ansträngt sig tillräckligt – genom att exempelvis erbjuda deltidsarbete – kan sjuklöneperioden förlängas. Den sjukskrivne kan också bli av med sjuklön och nekas ersättning om hon eller han vägrar utföra arbetsuppgifter som bedöms som lämpliga.

Inflödet till den offentliga sjukförsäkringen har minskat drastiskt. Från 100 000 personer år 2000 till 35 000 förra året. Utvärderingar visar att arbetsgivarna blivit mer medvetna om vad sjukskrivningar kostar och mer intresserade av sina anställdas välmående och arbetsmiljö. Samtidigt klagar de över att det blivit mycket administrativt arbete som tar tid.

De anställda har, hävdar Rienk Prins, blivit mer medvetna om sitt eget ansvar för att komma tillbaka till jobbet.

Myndigheterna är nöjda med minskade sjukskrivningskostnader. De som är mest missnöjda är de som arbetar inom de sociala trygghetssystemen – de har fått färre anställda – samt hälso- och sjukvården som ifrågasätter om ”de-medikaliseringen” inte går lite för långt. De är skeptiska till om de utomstående experter som bedömer arbetsförmåga verkligen gör självständiga bedömningar, eftersom de betalas av arbetsgivaren.

Försöker kringgå reglerna

Det kan vara så att vissa grupper missgynnas, som de som har tillfälliga anställningar hos olika arbetsgivare.

– Den gruppen har ett större inflöde till sjukförsäkringen än andra och vi behöver titta på det, säger Rienk Prins.

Arbetsgivarna hittar också vägar att ta sig förbi vad de uppfattar som hinder i regelverket.

– De får inte göra hälsoprövningar, men försöker räkna ut hälsoriskerna genom att exempelvis ställa vissa frågor under anställningsintervjuer.

Det är dock inte ett så pass stort problem som man skulle kunna tro med tanke på de kostnader som en sjukskrivning kan föra med sig. Inte så länge det råder arbetskraftsbrist, menar Rienk Prins.

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Prenumerera på suntlivs nyhetsbrev!