Det behövs mer forskning om hot och våld

Bästa sättet att förebygga hot och våld i arbetslivet kan vara att anställda får lära sig att upptäcka signaler om aggressivitet och förhindra att situationer trappas upp. Men det är inte säkert. Det finns ytterst lite forskning om vilka insatser som faktiskt fungerar.

Det kom fram när Arbetsmiljöverkets kunskapsöversikter om hot och våld nyligen presenterades. Arbetsmiljöverket har i uppdrag att sprida kunskap inom ett antal utvalda områden, däribland hot och våld. De kunskapsöversikter som nu läggs fram skrivs av forskare inom kriminologi, psykologi och genus. Syftet är att ge en bild av vad forskningen om hot och våld i arbetslivet visar.

I psykologisk forskning finns ingen enhetlig definition av hot och våld.  Dit kan räknas allt ifrån direkt fysisk aggression till subtila varianter av upplevd kränkning – en rånare med vapen tränger sig in, en patient slår en vårdare, en anställd känner sig utfryst av en kollega. 

Spännvidden gör det svårt att jämföra och dra slutsatser mellan olika studier. Den gör det också svårt att säga något om omfattningen av våldet i yrkeslivet, konstaterar Sara Göransson, en av författarna till den ännu inte färdiga psykologirapporten.

Vet inte vad som är bäst

Däremot visar forskningen tydligt att konsekvenserna är allvarliga för dem som drabbas, för förövarna och för organisationen i stort. Oro, sjukskrivning, minskad trivsel, lägre motivation och sämre arbetsprestationer är vanliga följder av hot och våld på jobbet.

– Hur arbetsplatsen tar hand om de drabbade spelar jättestor roll, men tyvärr vet vi väldigt lite om vad som fungerar bäst.

Kunskapsbristen är också stor när det gäller förebyggande arbete, enligt Sara Göransson. Få projekt är vetenskapligt utvärderade. Hon menar att det viktigaste är att fokusera på utbildning av anställda, så att de lär sig uppfatta signaler på aggressivitet och lär sig ett bemötande som inte gör att hotfulla situationer eskalerar. 

– Det är vi många som tror, men eftersom det finns så få interventionsstudier, är det bara en spekulation.

Kvinnor drabbas mest

Våldet i arbetslivet ökade från mitten av 1980-talet till tidigt 2000-tal, men ökningen tycks sedan ha avstannat, visar kriminologernas rapport.  Det är främst i kvinnodominerade sektorer – vård, skola och omsorg – som hot- och våldsincidenterna blivit flera. De är i stor utsträckning kopplade till patienter, klienter och kunder. Nästan var femte kvinna har enligt Arbetsmiljöverkets arbetsmiljöundersökning utsatts för våld eller hot.

En förklaring kan, enligt forskarna Felipe Estrada och Sofia Wikman, vara att de som utsätts för våld har blivit mer benägna att anmäla. Det arbetsrelaterade våldet har fått större uppmärksamhet i samhället och fler händelser har börjat ses som brott. Sådant brukar leda till ökningar i statistiken.

– Det kan vara en önskvärd effekt av att man synliggör och ska inte tolkas som att inget vi gör fungerar, sa Felipe Estrada. 

En annan förklaring till ökningen av hot och våld kan vara att nedskärningar och ökad press i arbetslivet har lett till att fler arbetstagare faktiskt blir utsatta.

– Ökningen kan mycket väl vara resultat av en kombination av samhällets ökade uppmärksamhet och ett tuffare arbetsklimat, sa Felipe Estrada. Det är viktigt att dra lärdomar av nittiotalskrisen.

Ökar i offentlig sektor

Inte heller inom genusforskningen finns någon enhetlig definition av våld i arbetslivet, konstaterade Soheyla Yazdanpanah, forskare och en av författarna till den kommande kunskapsöversikten med genusperspektiv. I internationella rapporter saknas ofta en systematisk redovisning av könsskillnader, men i många länder ökar anmälningarna om hot och våld inom offentlig sektor, där mest kvinnor arbetar.

Våld på arbetsplatserna är, enligt feministisk forskning, bara ett av många uttryck för manlig dominans i samhället, där kvinnor ses som sexuella objekt, nedvärderas och trakasseras. Med fokus enbart på själva våldshändelsen riskerar man att missa bakomliggande strukturer och processer.

– Våld är inte bara en händelse i rum och tid. Det finns alltid en historia före och efter, sa Soheyla Yazdanpanah.