Svårt att möta människor i sorg
Publicerat:30 januari 2012
Författare:Åsa Hammar
Suntliv.nu har ställt fem frågor till forskaren Agneta Grimby som har fått en halv miljon kronor för att undersöka hur vårdpersonal påverkas av död och sorg. Agneta Grimby är äldreforskare och psykolog, och har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt att undersöka hur människor hanterar sorg.
Att möta människor i sorg ingår inte självklart i vårdpersonalens kunnande, säger Agneta Grimsby.
Vad är det du ska undersöka?
– Jag vill undersöka hur vårdpersonal i akutvården handskas med död och sorg i sitt arbete. Det handlar om läkare, sjuksköterskor och undersköterskor i akutvård, och även ambulanspersonal. Jag och mitt forskarteam på Sahlgrenska kommer att skicka ut enkäter till minst 200 personer över hela landet.
Varför vill du undersöka det här?
– Jag har själv i mitt arbete som psykolog mött många människor i sorg. Jag märker själv hur mycket kraft det tar, och har ibland tänkt att man kanske skulle behöva en time-out från de mötena.
För några år sedan fick Agneta Grimby själv vara med och utvärdera en satsning på akutmottagningen på Uppsala akademiska sjukhus. Där hade en undersköterska särskilt i uppgift att ta hand om anhöriga till svårt skadade eller sjuka personer som kom in med ambulansen. Om patienten avled fanns hon kvar som en resurs för dem upp till tre månader efteråt, under den sorgeperiod som kom efter. Utvärderingen visade på stor uppskattning bland både personal och anhöriga. Det inspirerade henne till att undersöka det här vidare.
– Att möta människor i sorg eller chock ingår inte självklart i vårdpersonalens kunnande. Ofta är det läkarna som lämnar besked om någon faktiskt dör, men sedan måste de ge sig iväg till nya arbetsuppgifter. Då står sjuksköterskan eller undersköterskan där och ska ta hand om en chockad anhörig. Jag har undrat hur de orkar.
Vad blir de viktigaste frågorna i enkäten ni ska skicka ut?
– Frågorna är inte färdiga ännu, men de kommer att handla om varför de valt sitt yrke och arbetsområde och varför de stannar kvar. Om de upplever mötet med död och sorg som stressigt och svårt, tycker de att det beror på att de valt fel arbetsuppgifter eller på att resurserna för att utföra sitt arbete inte räcker till? Och blir man mer van och bättre förberedd för den här sortens situationer om man har jobbat i många år, eller blir man mer avtrubbad?
Vad tänker du att resultaten skulle kunna användas till?
– Om svaren tyder på att det är arbetsförhållandena som gör arbetet svårare, då tycker jag det ska lyftas fram för vårdens huvudmän. Jag skulle också vilja visa goda exempel på hur man kan underlätta för vårdpersonal som möter mycket död och sorg i sitt arbete. Det kan handla om att få bearbeta sin egen sorg när till exempel ett litet barn dör. Eller att de får gå igenom vad som hände för att förstå varför det inte gick att rädda en patient.
När kommer resultaten?
– Vi har fått anslag för ett års arbete. Så jag räknar med att kunna presentera någon form av rapport i början av år 2013.