Skuldbelägg inte de utbrända- ändra på arbetsplatsen istället

På förskolan där Pernilla arbetade växte barngrupperna. Man omorganiserade, men tillförde inte mer personal. Samtidigt var personalomsättningen hög. En konflikt mellan personalgruppen och en av de nyanställda seglade upp kring frågan om vilka regler och rutiner som skulle gälla i den dagliga verksamheten med barnen. Eftersom Pernilla var den som arbetade närmast den nya kollegan blev det hennes ansvar att hantera samarbetsproblemen. Samtidigt skulle hon sköta den redan ansträngda verksamheten med barnen igång.

I början var hon engagerad och såg det som en utmaning. Pernilla brann för sitt jobb och såg sig som en ansvarfull, flexibel och aktiv person som tog tag i saker när det blir problem. När konflikten inte löstes vände hon sig till rektorn och kollegorna för att få hjälp. Men fick inget stöd. Tvärtom sköt rektorn över ansvaret på Pernilla och menade att hon som är så duktig klarar av att lösa situationen.

De ensamma och fruktlösa försöken att få arbetet att fungera ledde till en enorm besvikelse och Pernilla kände sig misslyckad. Hon blev sjukskriven för utbrändhet.

– Förklaringar till varför vi blir utbrända söker man ofta hos individen. Men det är inte hållbart att lägga ansvaret på individerna. Stressen bakom utbrändheten hänger ihop med förändringar i den psykosociala arbetsmiljön och samhället i stort, säger Elin Thunman, lektor i socialpsykologi vid Linnéuniversitetet.

Djupintervjuer med 13 utbrända

I en färsk studie har hon djupintervjuat 13 personer inom offentlig och privat sektor som sjukskrivits på grund av utbrändhet. Pernilla är en av dem. I intervjuerna framträder ett tydligt mönster där kraven på att vi ska förverkliga oss själva på jobbet krockar med arbetslivets organisering.

Sedan mitten av 1990-talet har arbetslivet blivit mer gränslöst och individualiserat. Beskrivningen av vilka arbetsuppgifter som ingår i tjänsten är inte alltid tydliga. Gränsen mellan arbete och fritid är diffus. Det har blivit vanligare med kortare anställningsformer, vilket ökar kraven på att prestera för att få stanna kvar. Samtidigt har individualiseringen ökat. Vi jobbar inte längre bara för pengarna eller karriären, utan för att vi tycker att just vårt arbete är viktigt och för att vi vill förverkliga oss själva.

– Visst låter det underbart att få växa som personer på jobbet, men samtidigt är det ett tungt ansvar som läggs på våra axlar. Det är vår egen förtjänst när vi lyckas, men också vårt eget fel när vi misslyckas. När viljan och kraven att förverkliga sig på jobbet inte motsvaras av tillräckliga resurser är risken stor att vi går in i väggen, säger Elin Thunman.

Tar på sig för stort ansvar

Liksom Pernilla hade alla intervjuade varit med om omfattande omorganisationer eller nedskärningar i samband med sjukskrivningen. I kölvattnet följde oklara förväntningar på vad de skulle prestera, otydlig ansvarsfördelning och konflikter och slitningar i arbetsgrupperna. Samtidigt hade de litet inflytande över hur man skulle genomföra omorganiseringen och nedskärningarna.

De intervjuade tog alla stort ansvar för bristerna i organisationen och ledningen, och tog på sig att hantera förändringarna. De såg personliga vinningar i kaoset och menade att det var en möjlighet att utvecklas. De förklarade att de brann för jobbet, gillade ansvar och utmaningar, var flexibla och kunde jobba över.

I början var allt frid och fröjd. Men gradvis kände de sig alltmer ensamma och utsatta när resurserna för att göra en bra insats tröt och medarbetare och chefer inte tog samma ansvar eller erkände deras insatser. De hamnade i en negativ spiral där de jobbade allt hårdare, men kände sig mer värdelösa ju mer de ansträngde sig.

– Då har utbrändheten inte bara utvecklats från något inuti dem, utan från arbetsmiljön och samhällets krav, säger Elin Thunman.

Höga krav på engagemang

Under sjukskrivningen fick de flesta perspektiv på situationen. Många försökte hitta nya former för självförverkligande på sina egna villkor och för sin egen skull, bland annat genom att måla eller skriva. Men när det var dags att återvända till arbetslivet var det inte så enkelt. När de inte längre var beredda att engagera sig och ställa upp på arbetslivets krav som förr, hamnade de i nya konflikter. Flera löste det genom att byta till en tjänst med mindre ansvar, gå ner i arbetstid eller byta arbetsplats. Andra blev sjukskrivna igen.

– Det visar att arbetslivet ställer höga krav på att man ska investera mycket av sig själv. Man ser problemen som något individuellt i stället för att fundera på om det är något på arbetsplatsen som man måste ändra på för att folk ska må bättre, säger Elin Thunman.

Hon menar att det inte är hållbart att kräva att man ska förverkliga sig själv på arbetet, ta ansvar, jobba över och vara en aktiv medarbetare, utan att samtidigt reflektera över arbetsmiljön. De utbrändas berättelser visar att för att ett sådant engagemang ska vara möjligt måste medarbetarna också få vara med och bestämma över mål och visioner i verksamheten, vem som ska göra vad, vilka regler som ska gälla, och hur omorganisationer ska gå till.

I Pernillas fall hade det ideala varit att arbetsgruppen kontinuerligt hade fått tid att i lugn och ro diskutera och komma överens om vilka regler och rutiner de skulle arbeta efter. Riktlinjerna för vem som hade ansvar för vad borde också ha varit tydligare. En jämlik kollega ska inte behöva ta ansvar för att lösa konflikter, utan det ska chefen göra.

– Idén att förverkliga sig själv på jobbet skulle kunna vara något bra och eftersträvansvärt. Men i dag leder det till att individer blir sjuka av utmattning, säger Elin Thunman.

Pernilla heter egentligen något annat.

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Prenumerera på suntlivs nyhetsbrev!