Dålig vård ger samvetsstress

Rapporterna om missförhållanden i delar av äldreomsorgen, främst inom vårdbolaget Carema, har duggat tätt på senare tid. I flera fall är det anställda som slagit larm. Sammantaget ger de en bild av en verklighet som inte alls ser ut så som den beskrivs i vårdgivarnas egna dokument.

Även personalen påverkas om äldreomsorgen inte fungerar.

Samvetsstress är ett vanligt problem, beskriver Gunilla Strandberg, professor i omvårdnad vid Umeå universitet. Hon och hennes kolleger forskar om samvete, och stress relaterad till dåligt samvete, bland anställda i äldreomsorgen. De ser att medarbetarna slits mellan olika krav och ofta tvingas till svåra prioriteringar. Ibland har de inte tillräckliga kunskaper eller förutsättningar att lösa situationer som de ställs inför.

– Men utbildning hjälper inte om jag är själv och det larmar på sju ställen samtidigt. Det kan vara den krassa verkligheten för dem som arbetar i äldreomsorgen i dag. De måste prioritera mellan de boende, och även mellan de boendes behov och andra uppgifter, som städning och tvätt.

Dåligt samvete en ständig följeslagare

För många är det dåliga samvetet en ständig följeslagare. En del lämnar självmant jobbet. Men de som jobbar vidare i en stark känsla av otillräcklighet ligger i riskzonen för att bli sjuka, enligt forskningen.

– Det dåliga samvetet kan göra att man inte orkar med sitt jobb. Vi kan se att det är nära förknippat med utbrändhet. De som har väldigt dåligt samvete ligger högt på utbrändhetsskalan.

Det är sunt att de som arbetar i vården uppfattar sitt samvete och följer det, menar hon. De känner inom sig vad som är rätt och fel i förhållande till andra människor, till exempel vårdtagarna. Tidigare studier har visat att en tredjedel av äldreomsorgens vårdpersonal i en kommun dock uppfattade sitt samvete som alltför strängt för jobbet. Var femte behövde döva samvetet för att kunna jobba kvar.

– Ganska många vårdanställda känner sig så otillräckliga att de gör allt för att putta bort sitt samvete, säger Gunilla Strandberg. Risken är att de blir kalla och hårda, eller rent av cyniska. Cynism är en del av utbrändhetsproblematiken. Det är dåligt också för de boende.

Hon kallar det ”teflonbeteende”.

– Allt sköljs av. Det är en överlevnadsstrategi, men inte speciellt lämplig då du jobbar i vården.

Prata med varann på jobbet

I ett pågående projekt prövar forskarna nu arbetsmiljöinsatser på äldreboenden där personalen upplever samvetsstress. Ett grundläggande råd är att prata på jobbet.

– Man ska dela det man känner med varandra, säger Gunilla Strandberg.

Alla problem kan dock inte lösas på individ- eller gruppnivå, betonar hon. Vårdpersonalen kan utveckla sitt sätt att bemöta boende, med nya kunskaper kan de bli bättre på att hantera svåra situationer, de kan pröva nya arbetssätt och lära sig prioritera effektivare.

– Men vården sker i ett system, säger Gunilla Strandberg. Vårdarna kan inte lösa allt om de faktiskt är för få. Sjuksköterskorna är till exempel långt ifrån de boende på många ställen.

Patrizia Bjerkegren, ordförande för Vårdförbundet i Östergötland, instämmer i den bilden. Många organisationer – oavsett om de drivs offentligt eller privat – är så slimmade att sjuksköterskorna upplever att de är för få och inte hinner med sitt arbete.

– De vet vad som behövs, men det finns varken tid eller resurser för att göra det. Det är jättejobbigt. Det frestar på hårt att känna att man inte räcker till.

Viktigt med rutiner för att rapportera risker

I sådana lägen är det särskilt viktigt att ha fungerande rutiner för att rapportera risker och avvikelser.
 
– Främst för att vårdgivaren ska kunna följa upp och förbättra, men också för att kunna visa vad som hänt om det skulle bli en granskning.

Ett problem är att målen ofta otydliga, menar hon.

– De anställda kan också tycka att vårdgivaren utlovar en nivå som de vet att det inte finns en rimlig chans att leva upp till, säger Patrizia Bjerkegren.

Chefer inom vård och omsorg har ett stort ansvar för att tydliggöra vad som är verksamhetens uppdrag, betonar Pia Gellerstedt, arbetsmiljöexpert på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Samverkansavtalet ger en bra grund för den sortens dialog, anser hon.

Ibland tror medarbetare att de ska leverera mer än vad som ingår i uppdraget, fortsätter Pia Gellerstedt. Eller så vill de ge mer, trots att de inte alls gör något dåligt jobb om verksamheten uppfyller sitt uppdrag.

– Vi måste prata, mellan kolleger och mellan chef och medarbetare, om var vi lägger ribban. Vad har vi för uppdrag? Med ett tydligt uppdrag minskar samvetsstressen, säger hon.

Större risk för stress för vikarier

Också Carina Carlsson, arbetsplatsombud och skyddsombud för Kommunal i Nacka, menar att samtalet på arbetsplatsen har betydelse för känslan av stress. Klimatet på äldreboendet Sofiero, där hon själv arbetar, är öppet. Det är lätt att ta upp eventuella problem med chefen, beskriver hon.

– Det är klart att vi gärna skulle vara flera, men vi känner att vi hinner det vi ska, säger Carina Carlsson.

Generellt är risken att stressas på grund av dåligt samvete större för dem som har osäkra anställningsvillkor, till exempel är vikarier. Arbetsplatskulturen i privat verksamhet kan också göra det också svårare för medarbetare att anmäla risker och avvikelser, menar hon.

Arbetsmiljöverket inledde tidigare i höst en tillsyn av arbetsmiljön på särskilda boenden för äldre i Mellansverige. Vid landets äldreboenden arbetar, enligt verket, drygt 140 000 personer, främst kvinnor. Under åren 2005-2010 rapporterades cirka 14 000 arbetssjukdomar och arbetsolyckor som ledde till frånvaro. Organisatoriska och sociala problem, till exempel, stress och arbetsmängd, ligger bakom en växande andel av de anmälda arbetssjukdomarna.

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Prenumerera på suntlivs nyhetsbrev!