Krönika: En kram betyder så mycket
Publicerat:01 december 2008
Författare:Louise Hertzberg
En mjuk omfamning, eller ett stelt grepp som man bara hoppas att det snart ska gå över. Suntliv.nu:s Louise Hertzberg konstaterar att en kram på jobbet kan betyda så mycket.
Vi stod stelt på rad och väntade på vår tur. Det var ett speciellt tillfälle. Vi hade gjort ett mycket bra jobb och skulle alla få en belöning av högsta chefen. Utöver presenten delade hon också ut en kram till var och en. Det var det som ställde till det. Jag kände henne inte och jag gillade henne inte. Skulle vi nu plötsligt kramas? Nej tack, tänkte jag.
Men när jag var längst framme i kön, öppnade jag i alla fall upp för vår stela omfamning. För det är ju sant – att en kram betyder så mycket. Och det gäller även dem som man inte delar ut.
Om jag inte kramat chefen som normalt knappt brukade säga hej, så skulle det ha varit en kraftig markering. Jag kunde nästan lika väl ha sagt upp mig. Allt handlar om kontexten för att använda ett fint ord. Det betyder sammanhang, lärde jag mig när jag pluggade på universitetet.
Högutbildad kram
Mina universitetsstudier lär inte bara bidra till att jag kan en del svåra ord, utan gör det också troligare att jag ska få en kram. Röda Korset har undersökt fenomenet kram på jobbet, och deras undersökning visar att högutbildade får mer kramar.
43 procent av de tillfrågade hade kramat någon med högre utbildning den senaste veckan, medan bara 33 procent kramat någon som slutat plugga efter gymnasiet, och de som slutat efter grundskolan fick ännu färre kramar.
Röda Korsets undersökning visar också att det sällan är någon som öppnar sina armar för chefen. Endast fyra procent hade kramat chefen senaste veckan. Så kanske var det inte så konstigt att min dåvarande chef ställde upp oss på rad och inhystade kramar. Kanske kunde hon på något sätt lagra dem i sin kramhungrande kropp.
För även chefen måste ju tänka på kontexten, och kan inte gå omkring och kramas hur som helst. Det kan missförstås. Det kan tolkas som något mer än en vänlighet, en önskan om mer famntag och att använda vilrummet på ett icke avsett sätt, om ni förstår vad jag menar.
Farlig spontanitet
Jag känner en man som lider av spontan kramlust. Det kan försätta honom i svåra situationer. En dag på jobbet, blev han så glad och uppspelt att han omfamnade och lyfte upp en kvinnlig arbetskamrat. Men han hann inte mer än avsluta omfamningen innan hjärnan spann igång. Organisationen var engagerad i arbetet mot sexuella trakasserier. Kunde detta uppfattas som ett sådant? Nej, den här gången gick det bra.
Han tror själv att det var den kära kontexten som räddade honom. Det var mitt på ljusa dagen och fullt med kollegor runt omkring.
Tänk att det ska vara så komplicerat detta med kramar. Jag sätter mitt hopp till ungdomen. Röda Korsets undersökning visar nämligen att de unga är mycket mer krambenägna. Av dem under 30 hade till och med 17 procent kramat chefen under undersökningsveckan, och 48 procent av dem hade kramat någon arbetskamrat.
Om de unga fortsätter så här så kanske vi alla kan slappna av och öppna våra armar lite oftare. Chefen kan slippa sno åt sig kramar och få en och annan spontan omfamning.