Inget mer gisslandrama när Nybro rapporterar småsaker

Det här berättar Ann-Christin Quist-Karlsson, omsorgsassistent och fackombud för Kommunal, som sedan 2009 arbetar en del av sin tid med att leda ett projekt i Nybro kommun om hot och våld inom äldreomsorgen Projektet pågår till sommaren 2012.

–Vi har lärt oss att det går att göra något, bara man vet hur man ska gå till väga, säger hon.  Det går faktiskt att förändra cementerade attityder och beteenden.

Till resultaten hittills, som hon rapporterade om på ett seminarium vid Arena Sunt Liv i Malmö i början av november 2011, hör ett nytt rapporteringssystem och en krisgrupp som står beredd när det händer någonting allvarligt.

Projektet genomför de på det särskilda boendet Almen med 30 boende, och inom hemtjänst som är knutet till Almen. De 70 anställda växlar mellan att arbeta inne och ute.  Satsningen i Nybro omfattar också skolan och ingår i ett arbetsmiljöutvecklingsprogram om hot och våld, som AFA Försäkring driver tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting och fackförbunden inom kommun och landsting.

–Vi satsade på att delta i det här programmet för att vi ville skapa  en tryggare arbetsmiljö och det tycker vi också att vi har åstadkommit, förklarar Ann-Christin Quist-Karlsson. Vi har arbetat länge med säkerhetsfrågor på grund av att det har förekommit flera incidenter. Inom kommunen samarbetar vi med polis, företagshälsovård, och andra förvaltningar och yrkesgrupper.

–Genom programmet ville vi lära oss mer av olika verksamheter på andra håll i landet - och själva vara med och sprida kunskaper och erfarenheter. Vårt mål är att bli bättre på att förebygga hot och våld, genom att alla berörda aktivt deltar i arbetet med att kartlägga risker och bedöma risker,  så att vi kan upprätta handlingsplaner och tydliggöra ansvar.

Omständliga blanketter ersattes av enklare

Ett första steg i projekten handlade om att karlägga hur ofta hot och våld faktiskt förekommer och vem som gör vad när det inträffar. En första riskbedömning ska man göra redan när äldreomsorgen tar emot en ny person och man gör en omsorgsbedömning.  Och sedan är målet är att få med frågor om hot och våld som del i äldreomsorgens fortlöpande kvalitetskontroll (internkontrollen) och det systematiska arbetsmiljöarbetet.

Ann-Christin Quist-Karlsson berättar att de visste att det fanns ett stort mörkertal. Allt kom inte fram och det var i sig ett hinder för att tackla problem:  ”Om man inte berättar för chefen vad som händer när det gäller hot och våld, kan ju inte chefen göra något åt det.”

Det var vanligare att man rapporterade fysiska problem i arbetsmiljön, om det så bara var att man snubblade på mattkanter. Det var mer sällan som det kom rapporter om hot och våld. En orsak var att många tyckte att det var så omständliga blanketter för rapporterna, så det blev inte av. Därför började de använda en enkel mall för rapporter, där man kunde kryssa i rutor och bara skriva några ord. Det fanns en förebild som forskare som tagit fram och som de i projektet har bearbetat (länk till mallen finns efter denna artikel).

Rollspel förstärker bra beteende

De diskuterar rapporterna på arbetsplatsträffarna, för att hitta sätt att förbättra och förebygga.

– Det ska sitta i ryggmärgen hos alla vad de ska göra om det uppstår risksituation, säger Ann-Christin Quist-Karlsson.  Vi arbetar på att bli bättre hantera själva händelsen, bland annat genom rollspel för att förstärka bra beteende.

– Det är viktigt att dokumentera vad vi har gjort när vi rapporterar incidenter och händelser, så att vi kan utvärdera hur vi handlar. Och vi satsar på att efterarbeta en händelse genom att tala om det  som hände,  men också vad man hade med i ryggsäcken, alltså om vad som hade inträffat tidigare och vilken slags dag det var.

Ann-Christin Quist-Karlsson beskriver hur de skiljer mellan ”aj-händelser”, där någon farit illa (fysiskt såväl som psykiskt) och som leder till en arbetskadeanmälan, och ”oj-händelser”, där någon skulle kunna ha drabbats, som enbart leder till incidentrapporter. En ”ful kommentar” kan räcka för en incidentrapport.

I bägge typerna av händelserna finns något att lära om orsaker, beteende och attityder. Detta kan man använda till att undvika att det händer igen - och till att bli bättre på att hantera händerlser om det trots allt gör det. Att lyfta upp ett problem är det första steget till att lösa det.

–Det ska vara så enkelt som möjligt att rapportera en händelse. Om två eller fler personer var med, skriver varje person var sin rapport.  Vi är alla olika och reagerar inte på samma sätt på ett hot, säger Ann-Christin Quist-Karlsson.

Målet är att man ska kunna föra statistik dag för dag. Man har tagit fram rapportblock som går ner i fickan på arbetskläderna.

Bättre lösningar när alla perspektiv finns med

 I det första kartläggningsskedet använde de en metod, som alla projekt inom hot- och våldprogrammet har följt. Det är en metod som kallas TIP (the integral process för complex issues) och som går ut på att kunna väva samman många komplexa frågor och perspektiv i ett gemensamt arbete, för att göra komplexiteten hanterbar. Metoden är hämtad från konfliktforskningen. Forskaren Pia Andersson, Göteborgs universitet, har tidigare använt den i samband med olika typer av rådslag, där frågan varit ”för stor för att omfamna”:

- Det tar tid och vilja att höra hur det är från andras håll. Speciellt när man är stressad är det svårt att ta in olika perspektiv. Alla har sin käpphäst och sitt perspektiv. Men om man inte får med de olika perspektiv som finns, blir det också svårare att hitta bättre lösningar. Här gäller inte ”ju fler kockar desto sämre soppa”. Det finns många delproblem att börja jobba med.

Hur det går till att arbeta med TIP, för att få med allas käpphästar och perspektiv, finns beskrivet i en annan artikel här på Sunt liv om Hot- och våldprogrammet (Hot och våld använder sig av TIP - en metodik för att hantera svårlösta samhällsproblem).

Ann-Christin Quist-Karlsson menar att de hade stor nytta i projektet av att använda TIP:

–Hade vi inte ägnat en halvdag åt att kartlägga, hade det tagit ett halvår att komma fram till vad som var viktigast att arbeta med! Det  problemområde som vi valde kallade vi ”maktlöshet”  - att inte kunna göra sin röst hörd och bli lyssnad till. De anställda visste ofta inte vilka kanaler och forum som finns för att påverka i olika frågor.    Det är en energitjuv att gå runt och klaga och inte göra någonting.

– Mycket handlade om samarbete mellan olika yrkesgrupper och hur grupperna ser på varandra.  Vi kom också fram till att helhetssynen på de boendes situation var otillräcklig.

Samarbetet mellan yrkesgrupper handlar först och främst mellan personalen som arbetar med äldre och sjuksköterskorna. Det samarbetet underlättades  av ändrade förhållanden rent lokalmässigt: sjuksköterskornas arbetsplats flyttades och då blev det naturligt att alla fikar och lunchar ihop. 

– Problemen hinner inte aldrig bli så stora. Vi ser när någon mår dåligt, säger Ann-Christin Quist-Karlsson. 

”Ökade kunskaper gör att jag känner mig säkrare”

Genom projektet försöker de ta tillvara personalens vilja att tänka nytt och skapa förändring genom att prova och testa sig fram.  De arbetar mycket med att ta fram handlingsplaner tillsammans med en kontaktman för omsorgstagaren. Planerna ser man till att följa upp för att se om de fungerar eller inte.

De har genomfört obligatoriska föreläsningar som har handlat om hur man bemöter människor - omsorgstagare, anhöriga, arbetskamrater.

– De anställda gillar att lyssna på föreläsningar och ta del av andras erfarenheter. Ökade kunskaper gör ju att jag känner mig säkrare och det ger en bättre kommunikation på arbetsplatsen. Vi får mer förståelse för varandra, säger Ann-Christin Quist-Karlsson.

– Kommunen har även erbjudit utbildning om de särskilda problem som finns i samband med demens och som betyder mycket i det här sammanhanget. Vi jobbar hela tiden med bemötande och har demensombud och demensteam som kan hjälpa oss. Men specialutbildning underlättar och skapar mer trygghet. De boende upplever oss olika och är tryggare med en del av oss.  Det gäller att få dem att se oss alla som personer och inte bara som extra händer och fötter.

Det händer också att man till slut, trots stora ansträngningar, kommer fram till att en omsorgstagare behöver byta form av boende, för att demensen blivit för grav.

–Vi kan jobba hur mycket som helst med attityder och beteenden, men ibland går det ändå inte. Särskilt boende, som Almen, är ju till för vanliga pensionärer. Är du förvirrad kan du irra runt och bli frustrerad för att du inte hittar någon som du känner.

Även i hemtjänsten finns det en yttersta gräns. Almens chef har stängt av en brukare, på grund av att de anhöriga var för aggressiva.

Mer observanta på varandra

På Almen har de startat en liten krisgrupp, med en chef, en sjuksköterska och tre personal, två från dagen och en från natten. De senaste månaderna har gruppen agerat vid två tillfällen, som dock inte haft med hot och våld att göra, inte i sedvanlig mening i alla fall.  Den första händelsen var ett inbrott på Almen, då tjuven stal mobiltelefoner, nycklar och pengar. Andra händelsen var då en anställd mycket hastigt och oväntat avled. I bägge fallen samlade krisgruppen de anställda för att ge tillfälle till samtal om det som hänt.

Enligt en utvärdering av ett konsultföretag har de på Almen blivit bättre på att hantera hot och våld, genom en kombination av nya rutiner, handlingsmetoder och bättre kunskap.
Ansvarsroller och ansvarsfördelning är tydligare än tidigare. Ann-Christin Quist-Karlsson tycker också att  projektet har lett till att de är mer observanta på varandra och bryr sig mer om varandra.  Det stora arbetet blir nu att hålla allt detta levande - och att sprida erfarenheterna, så man kan inspirera fler i omsorgen att ta itu med sitt förebyggande arbete. Erfarenheterna från Nybro finns med i en film som programmet Hot och våld tagit fram och som man kan se på www.suntliv.nu (klicka här).

Till sist: Gisslandramat med den inlåsta personalen – hur slutade det? Efter någon timme lyckades de anställdas övertala de anhöriga att ta reson. Det var en obehaglig upplevelse, men det kunde ha gått värre. Med nuvarande arbetssätt hoppas och tror Ann-Christin Quist-Karlsson att de på ett tidigt stadium kan upptäcka en konflikt och ett hot under uppsegling, så att det aldrig mer behöver uppstå en sådan dramatisk situation.

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Prenumerera på suntlivs nyhetsbrev!