Annika Strandhäll, färsk ordförande för SKTF som just bytt namn till Vision, vill ha arbetsplatser med högt i tak, där alla får plats och behövs.
Bild: Nina Andersson
Efterlyses: Gladare måndagar!Visions vision om ett bättre arbetsliv
Publicerat:09 september 2011
Författare:Mats Utbult
Gladare måndagar! Detta är en vision som Vision, före detta SKTF, i höst går ut med för att få upp arbetsmiljöfrågorna på bordet. Visions nya ordförande Annika Strandhäll efterlyser medlemsförslag om vad som krävs för att det ska kännas kul att gå till jobbet.
Det kan låta glättigt med ”gladare måndagar”, medger Annika Strandhäll, men det är en startpunkt för att ta upp saker som man behöver förändra i arbetslivet - allt från schysta arbetsplatsmiljöer till att ha trevligt på jobbet med kollegerna och möjlighet till friskvårdstimmar .
- Med hjälp av kampanjen hoppas vi få fart på diskussionerna runt fikabordet om vad som är viktigt just på den arbetsplats man själv är, eller för den yrkesgrupp man representerar.
På en särskild telefon ska medlemmar kunna höra av sig med idéer, tankar och förslag, såväl om arbetsmiljöproblem som om arbetsplatser och personer med goda idéer. På förbundet filar man på debattartiklar. Kampanjen kommer att synas på affischer och i annonser.
- Eftersom vi alla lägger ner så stor del av vår tid på jobbet betyder det mycket för våra liv att vi har en bra arbetsmiljö och bra arbetsförhållanden, säger hon. Det handlar om en arbetsplats som är tillåtande, där det är högt i tak och alla får plats och behövs. Det kan lätt låta som klichéer när man talar om vad som är bra – men konkret innebär det exempelvis att det är otroligt viktigt med en öppen och bra dialog, och en tydlighet om vad som gäller.
Hållbart arbetsliv
Ett annat sätt att sammanfatta Visions vision om bra arbetsmiljö är ”ett hållbart och utvecklande arbetsliv”. Hållbart står här för att människor ska hålla för ett helt arbetsliv. Annika Strandhäll menar att även om de fysiska påfrestningarna drabbar Visions 120.000 yrkesverksamma medlemmar mindre än en del andra grupper, så finns det en förslitning som hänger ihop med stressen och den psykosociala arbetsmiljön. Hon beskriver hur många arbetsplatser inte återhämtat sig efter att de blivit nedslimmade under 1990-talskrisen.
- Det är ofta svårt för den som inte hela tiden orkar hålla takten till 100 procent, trots att nästan alla människor någon gång hamnar i den situationen.
I det här perspektivet är det olyckligt att det på senare år har blivit vanligare med avtal som för en klumpsumma kompenserar för all övertid – det öppnar för en ökad arbetsbörda och press som inte är nyttig, menar hon. Men hon ser tecken på att pendeln svänger nu.
Anpassa arbetsplatsen för funktionshindrade
Som huvudskyddsombud för Göteborgs kommun hanterade Annika Strandhäll många arbetsmiljöfrågor – en hel del med framgång:
- Det gäller exempelvis arbetsplatser i ”sjuka hus”, med mögelproblem och liknande. Där har den fackliga organisationen drivit frågan och spelat en avgörande roll.
En fråga som hon känner starkt för, men är mer bekymrad över, handlar om att anpassa arbetsmiljön så att funktionshindrade inte stängs ute från arbetsplatserna:
- Vi möter ett större motstånd i den typen av ärenden numer, trots att kommuner och landsting borde föregå med gott exempel.
Hon tycker att motståndet är märkligt med tanke på att det finns möjligheter till statligt stöd för åtgärder. Förbättringar som man gör för funktionshindrade många kan dessutom många gånger förbättra arbetsmiljön för alla.
- Jag vet inte om motståndet beror på okunskap eller rädsla, eller vad det handlar om, säger hon.
Uppluckrad gräns mellan arbete och fritid
En ny arbetsmiljöfråga, som hon ser växa i betydelse och omfattning, är att gränsen mellan arbete och fritid luckras upp alltmer. Det sker inte minst som en följd av att arbetsgivarna förser anställda med smarta mobiltelefoner.
- En del grupper som till exempel enhetschefer inom hemtjänsten tar på sig att alltid vara tillgänglig - dag och kväll och på helgerna. Det är intressant att se vad ny teknik gör med arbetslivet och vad facket kan behöva ta upp i samband med avtalsförhandlingar.
Hon vet inte idag vilka förslag det kan bli som man lägger fram – och konstaterar att det finns både fördelar och nackdelar med tekniken och de utsuddade gränserna.
- Många tycker att det är bra att man kan klara e-posten och göra en del arbete när man är hemma med sjukt barn.
Ombudsman för ”ofasta” anställda
Annika Strandhäll arbetade med kommunala jobbprojekt under slutet av 1990-talet i Göteborgs förorter, när hon till mångas förvåning började engagera sig fackligt – hon var ju ännu inte fast anställd. En av de första saker som hon genomfört sedan hon valdes i juni år, är att tillsätta en särskild ombudsman för alla ”ofasta”, ett nytt ord för alla projektanställda, vikarier och andra med någon tillfällig anställning. En hel del har pressade och stressande villkor eftersom de ofta tvingas gå från det ena tillfälliga jobbet till det andra, ibland under lång tid.
-I facket har vi varit ganska urusla, för att säga det på ren svenska, att ta hjälpa den här gruppen anställda som bara växer och växer. De ofasta får inte del av kompetensutveckling som de fasta, de blir inte fullödiga medlemmar i gänget med samma möjligheter till inflytande. Och i samhället blir det ofta svårare med sådant som lägenhetskontrakt och lån. I facket måste vi vara mycket självkritiska här, vi har inte arbetat med deras frågor på ett aktivt sätt.
Förnyar den fackliga verksamheten
När Annika Strandhäll börjat få fackliga uppdrag, blev hon snart facklig på heltid. En tid arbetade hon på de offentliganställdas fackliga international, där hon hjälpte de nya facken i Östeuropa med att nå de unga på arbetsplatserna. Efter att först ha blivit ordförande i Göteborgsavdelningen 2005 och andre vice förbundsordförande 2008 valdes hon i juni i år till ny förbundsordförande. Hon efterträdde Eva Nordmark som valts till TCO-ordförande efter Sture Nordh - som även han varit SKTF-ordförande.
Förbundet har arbetat länge med att förnya den egna verksamheten och på senaste kongressen tog man två ovanligt radikala beslut:
¤ 2012 ska 30 procent av alla förtroendevalda ska vara under 35 år.
¤ Från 2012 rekommenderar förbundet att ingen ny förtroendevald ska vara det på heltid – alla ska ha kombinera yrkesarbete och fackliga uppdrag, som ett led i att facket måste bli mer närvarande ute på arbetsplatserna.
Uppståndelse om fest och namnbyte
En av Annika Strandhälls första utåtriktade initiativ efter hon blivit vald var att bjuda in andra fack, arbetsgivare och representanter för regeringen till en jämställdhetskommission, för att se vad man gemensamt kan göra något åt de låga lönerna i de kvinnodominerade sektorerna.
Två tredjedelar av de yrkesverksamma inom Vision arbetar i kommun och landsting, resten i privata företag som verkar inom ”välfärdssektorn” (skola, vård, omsorg) och i kyrkorna. Därför har man i många år diskuterat ett namnbyte. Nu blev det av, samtidigt som SKTF den 2 september firade sitt 75-årsjubileum, med en fest för 800 förtroendevalda och förbundets anställda. Det orsakade stor uppståndelse med kvällstidningslöpsedlar om hög festnota - och medlemmar som hade invändningar både mot notan och det nya namnet. Annika Strandhäll försvarar såväl festen som namnbytet:
-Det var 25 år sedan vi senast firade ett jubileum. Och den här gången ersatte vi en personalkonferens och de återkommande regionala konferenser som vi annars har. När det gäller namnet så finns det alltid ett motstånd mot nya namn. Många var kritiska mot namnet Unionen, när SIF och HTF gick ihop. Men idag är det accepterat.
Idén bakom namnet vision är bland annat visa att förbundet vill ha egna idéer och tankar om vad som kan och bör bli bättre:
-Som företrädare för Vision kan du ju inte komma ut på arbetsplatsen utan att ha en vision!