Bra att vara öppen med sin dyslexi

Omkring en halv miljon svenskar, mellan fem och åtta procent av befolkningen, har dyslexi.  Det kan innebära allt från lindriga till mycket stora läs- och skrivsvårigheter. I skolan uppmärksammas problemen allt mer, men dyslexi hos vuxna talas det mindre om.

Många vuxna dyslektiker har farit illa under skolgången. Det är vanligt att de inte berättar om sina svårigheter, till exempel på jobbet, säger Inger Rålenius, rådgivare på Dyslexiförbundet.

– De skäms och vill inte skylta med att de är dyslektiker. Man blir väldigt duktig på att mörka.

Men den som har svårt att läsa och skriva riskerar stora problem i arbetslivet. Anställda förväntas snabbt kunna ta till sig pm från chefen, dokumentera det de gör och kommunicera via mejlen.  Skriftliga säkerhetsinstruktioner, varningstexter, scheman, arbetsrutiner med mera kräver god läsförmåga.

Den som försöker dölja läs- och skrivsvårigheter kan dessutom uppfattas som slarvig eller bekväm. Arbetskamrater och chefer kan irriteras av att kollegan inte tar till sig gemensamma nedskrivna beslut eller alltid slingrar sig när det är dags att skriva protokoll.

– Fram till för kanske trettio år sedan fanns det många jobb där man inte behövde vara så bra på att läsa och skriva. Sådana finns inte i dag, säger Inger Rålenius. Det skrivna ordet betyder mer och mer, även om man är hantverkare, bilmekaniker eller något annat praktiskt. Det är ett jättebekymmer för många.

Tar kraft och tid

Dietisten Catrine Forsnabba, som är lärare i hälsoämnen vid Göteborgs universitet och sitter i Dyslexiförbundets styrelse, tycker att dyslexin påverkar varje arbetsdag. Att läsa och svara på mejl tar till exempel lång tid för henne.

– Jag måste också tänka på om mottagarna vet att jag är dyslektiker, annars är jag rädd att de ska se snett på mig för att jag stavar fel.

När längre texter ska skrivas tar Catrine Forsnabba ofta hjälp hemma, av sin man. Kollegerna känner till att hon är dyslektiker, allt annat vore orimligt på en arbetsplats som sysslar med utbildning och forskning.

– Men det är inte samma sak som att alla förstår, säger hon. Det är svårt att inse vilken oerhörd energi, kraft och tid det tar för mig att läsa.

Det händer då och då att hon deltar i möten där det - vid sittande bord - läggs fram papper som alla förväntas läsa snabbt. När kollegerna är klara kämpar Catrine Forsnabba fortfarande med inledningen av texten, beskriver hon.

– Det tar mer än dubbelt så lång tid för mig att läsa.

Hennes dyslexi konstaterades redan i grundskolan och hon har vant sig vid att tala öppet om svårigheterna. Trots det kan det vara svårt att be om hjälp, säger hon.

– Senaste gången jag bad om nya hörlurar, för att lyssna på uppläst text, tog det ett år innan jag samlat mod. Och kostnaden är försumbar.

Hon förespråkar ändå öppenhet. Bara om dyslektiker talar med kolleger och chefer om sina behov kan de få en rimlig arbetssituation. Det finns bra hjälpmedel, men chefer som inte känner till problemen har svårt att erbjuda stöd.

Dyslexikonsult och lärare

Ulrika Ekman, lärare i Västerås, hade fyllt 25 år när hon fick veta att hon har dyslexi. Hon kände en enorm lättnad. Hela skoltiden hade hon levt med bilden av att hon var ” dum i huvudet”.

– Jag firade med att köpa tårta.

Hon utbildade sig till dyslexikonsulent och sedan till lärare. Nu arbetar hon på ett fritidshem i Västerås, tätt ihop med klasslärarna. Dyslexin gör henne till en god förebild för barnen, menar hon.

– För dem som har lite svårare att lära sig läsa och skriva är det skönt att höra att vuxna också kan ha svårigheter.

När Ulrika Ekman tidigare vikarierade som klasslärare nämnde hon inte sina läs- och skrivsvårigheter för föräldrarna.

– Jag tror de skulle ha reagerat negativt.

Bör man berätta i jobbansökan om sin dyslexi?

– Nja, svarar Inger Rålenius. Det beror på vilket jobb det gäller. Kanske är det säkrast att vänta tills man kan känna av stämningen på arbetsplatsen.

Arbetsgivarens ansvar är oklart

Många hjälpmedel underlättar arbetsliv och studier för dyslektiker, till exempel talböcker, rättstavningsprogram, talsyntes (datorprogram som läser upp text) och så kallade intelligenta ordlistor, som klarar även felstavade ord.

Arbetsgivaren är enligt arbetsmiljölagen ansvarig för att anpassa arbetsmiljön efter individernas förutsättningar. Det är dock inte glasklart hur långt kravet på arbetsanpassning sträcker sig i praktiken.

– Behöver man ett uppläsningsprogram i datorn för att det ska fungera på jobbet ska arbetsgivaren betala, säger Catrine Forsnabba. Det är som att ha ryggbesvär och behöva ett höj- och sänkbart bord.

Försäkringskassan kan, efter en rehabiliteringsutredning, betala en del. Hjälpmedel som dyslektiker behöver privat kan bekostas av landstingen, men reglerna tillämpas olika, visar en kartläggning som Dyslexiförbundet nyligen gjort.

Dyslexi räknas som ett funktionshinder och arbetsgivare får inte diskriminera arbetstagare eller arbetssökande som har dyslexi.  Dåvarande Handikappombudsmannen drev ett sådant fall till Arbetsdomstolen 2004. Det gällde sjuksköterska, som berättade att hon var dyslektiker och sedan inte fick det jobb hon sökt. Landstinget menade att kompetensen hade avgjort, men fallet slutade med en förlikning, där sjuksköterskan fick 25 000 kronor i kompensation.

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Prenumerera på suntlivs nyhetsbrev!