Socialarbetare vill ha debatt

Akademikerförbundet SSR har bjudit in till presslunch. Där får fyra av medlemmarna stort utrymme att berätta om sin verklighet. En av dem är Veronica Engström. Hon utstrålar säkerhet och samtidigt frustration när hon berättar om sin arbetssituation i stadsdelsnämnden Enskede – Vantör i Stockholm. Hon arbetar med försörjningsstöd (socialbidrag) men träffar hela tiden människor som har en situation som hon inte kan påverka.

– Många har inte någon bostad. Det är verkligen ett jättestort problem som handlar om bostadspolitiken. Jag har inte verktyg att göra någonting åt det.

Veronica Engström och Akademikerförbundet SSR i stort önskar sig en debatt om vilken typ av stöd utsatta människor ska få, och hur det ska utformas. För att få igång debatten ger förbundet ut debattboken Spaning efter socialpolitiken. I boken har frilansjournalisten Bengt Rolfer intervjuat politiker, socionomer och forskare som har ett socialt engagemang.

– Det intressanta är att oavsett politisk färg, önskar de sig en debatt om socialpolitiken, säger Bengt Rolfer.

Han säger att socialtjänsten har blivit en fråga som hamnat i skymundan om för stora allmänheten.

– Många problem finns i vissa bostadsområden där medelklassen sällan rör sig.

De intervjuade i boken tror ändå att många människor har ett engagemang och inte vill att människor ska fara illa.

Hoppar över lunchen

Situationen för utsatta människor påverkar också villkoren för dem som arbetar inom socialtjänsten.

– Jag har kollegor som hoppar över fikarasten, som inte äter lunch och som jobbar övertid för att klara arbetet, säger Veronica Engström.

– Och det finns också en gräns för hur många man orkar träffa på en dag, säger Christin Johansson, förbundsordförande i Akademikerförbundet SSR.

Vad är det då som behövs för att socialtjänsten ska fungera bättre? Det socialarbetarna bland annat önskar sig är att politikerna är tydligare i sina prioriteringar. Så här förklarar Elin Mattson situationen:

– Jag har jobbat som socialsekretare i Rinkeby/Kista i åtta år. Det finns en outtalad känsla att budgeten kommer först, men det är vi som får göra prioriteringarna när pengarna inte räcker. Politikerna tar inte ansvar för följderna.

Akademikerförbundet och socialsekreterarna önskar också en diskussion om yrkets professionalism. De menar att det behövs en debatt om varför en socionom inte kan fatta beslut på egen hand utan måste få godkännande av en socialnämnd, medan detta aldrig skulle förekomma inom vården. En läkare, exempelvis, kan fatta självständiga vårdbeslut utan att någon politiker lägger sig i.

De intervjuade i boken har fått frågan om hur de ser på ökat ansvar till socialsekreterarna. Svaren växlar, bland dem som är negativa finns åsikten att det ännu inte finns tillräcklig vetenskaplig grund  för tjänstemannabeslut inom socialtjänsten.

Tappat självförtroende

De som man däremot är överens om är att det vetenskapliga arbetet behöver utvecklas. Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på SACO, som intervjuas i boken föreslår till exempel att det ska startas ett institut för socialpolitisk utvärdering, på samma sätt som det finns ett institut för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU.

Karin Rångsjö, socionom och vice ordförande i social- och
arbetsmarknadsnämnden i Stockholm, menar att det stora problemet inte är bristande evidens utan brist på resurser. Så här säger hon i boken:

– Det har hänt något inom socialarbetarkåren som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är som att man under så lång tid har levt under budgetpiskan och inte fått någon kompetensutveckling, så till slut har man nästan tappat självförtroendet. Alltför många uppträder som kamrer, det gäller speciellt cheferna. Man vågar inte vara tjänstemän, utan förskönar beskrivningar av hur det ser ut.

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Prenumerera på suntlivs nyhetsbrev!