Skönt att inte vara ensam!

En kvinna går med raska steg fram till ett bord. Hon andas snabbt och ytligt och flyttar runt en bunt papper. Samtidigt tittar hon runt om kring sig och på sin klocka. Plötsligt faller hennes blick på en bok. Hon lyfter upp den och säger: ”Svart bälte i vardagseffektivitet”, är det någon som saknar den här? Och därmed är föreställningen igång.

Utifrån denna inledande scen växlar de två skådespelarna, Susanne Olofsson och Anders Brunskog mellan att spela huvudpersonen Stefan, hans chef, gamla mamma, läkare, tonårsbarn och exfru. Det är en 35 minuter lång föreställning med mycket tempo, en rejäl dos humor,  men också en röd tråd av allvar.

På scenen har Stefan just beordrats att jobba över. Alla dagar hela veckan. Han tar sig för pannan. Just när han står och funderar på hur han ska klara det, trots dagishämtningar och annat, ringer hans mobil. Även fast han är mitt i ett möte, faller han till föga för den enträgna ringsignalen. Det är hans gamla mamma som hör av sig för att beklaga sig över att hennes son inte har tid med henne längre, eftersom han jobbar så mycket. Därefter ringer exfrun, tonårsdottern och återigen gamla mamma i rask följd. Privatlivet inkräktar på jobbet och vice versa och Stefan försöker med alla medel att balansera de här två, utan att lyckas särskilt bra.

Handlingen i föreställningen är lite tillspetsad. Men det gör också att budskapet inte går att ta miste på. Det handlar om stress, känslan att aldrig räcka till och svårigheten att sätta gränser för vad man faktiskt klarar av. Men tankar kring vilka vi är och vad vi gjort med våra liv och våra drömmar gestaltas också.

Det är tvära kast i handlingen. Plötsligt ligger Stefan i en säng på sjukhuset. Han har kollapsat, mitt under mötet. När han vaknar tänker han inte på hur han mår, istället försöker han övertyga läkaren om att han måste tillbaka till jobbet. Nu. Han ligger ju efter.

Bygger på människors erfarenheter

Idén att göra Mitt i livet kom under en tid då Susanne Olofsson och Anders Brunskog själva befann sig mitt i livet med barn, kärleksrelationer, jobb och föräldrar som blivit gamla och sjuka och behövde hjälp. De kände båda två att de ibland dignade under bördan. Efter att ha diskuterat sinsemellan under en tid vill de ta reda på hur andra människor tänkte och kände.

De intervjuade organisationskonsulter och pratade med olika grupper av människor och vred och vände på frågor som krav, förväntningar, vad det innebär att vara vuxen och så vidare. Allt som sägs under föreställningen är dramatiserat utifrån dessa samtal och ur skådespelarnas egna erfarenheter.

På scenen hopar sig såväl Stefans som chefens problem. Det är tonårsbarn som vägrar att lyssna eller som dricker sig fulla och måste bli hämtade på polisstationen. Det är gamla mamma som ringer och behöver en propp bytt.

Känslan av att inte få något utrymme i sitt eget liv smyger sig också upp till ytan. I samband med detta börjar både Stefan och hans chef att fundera och samtala om existentiella frågor. Vad hände med allt de ville göra i livet, alla planer och drömmar? Allt de skulle göra sen. Plötsligt inser de båda två att sen har blivit nu. Och hur ska man hantera det?

Bra grund för samtal

En av de som har sett Mitt i Livet är Lisbet Sved från Österåkers kommun. Hon skulle vilja att personal i alla kommunens verksamheter får möjlighet att se den. Hon tror att många kan känna igen sig själva i föreställningens dilemman.

– Jag tror också att man kan hjälpa varandra bättre att minska stressen om man sett Mitt i livet. 

Det var också ett av målen med föreställningen. Skådespelarna ville hjälpa människor att lyfta frågor om stress, krav och annat svårt i livet, utan att de skulle behöva prata om sig själva.

– Vi vet att många använder sig av rollkaraktärerna efteråt. Man kan till exempel säga till en kollega att det är bäst hon aktar sig så att hon inte blir som Stefan, säger Anders Brunskog.

Men det är inte bara själva föreställningen som väcker känslor och tankar. Efteråt leder Susanne Olofsson och Anders Brunskog ett samtal med publiken, och ger tid för reflektion över rollkaraktärernas handlingar och livssituation.

– Samtalet är väldigt uppskattat, särskilt av de som aldrig har pratat om sådana här saker förut, säger Susanne Olofsson. 

Ofta blir det både skratt och starka känslor både under föreställningen och under samtalet. Och det finns solskenshistorier. En ung man utbrast att det var så skönt att hans kollegor såg föreställningen. Han var den enda som hade barn på sin arbetsplats och alla barnlösa kunde köra på och jobba hur mycket som helst. Själv hade han dagistider att passa och sjuka barn mellan varven. Han hade känt sig udda och upplevde att nu, efter föreställningen, så kanske hans kollegor kunde förstå hur hans förutsättningar skiljde sig från deras.

Ovant med teater på jobbet

Mitt i livet spelas för grupper som har någon gemensam nämnare, exempelvis att de jobbar på samma arbetsplats eller har samma yrke. Hittills har Friteatern framfört 130 föreställningar.  De har varit på företag, organisationer och kommuner.  De besöker även mässor, som Elmia mässan till exempel för att sprida kännedom om att man finns.

Men enligt producenten Johan Selander finns det en hög tröskel för att boka en teaterföreställning som ska spelas på arbetstid. Han säger att inköparen ser oftast arbetstiden och pengarna det kostar snarare än att se den nytta och glädje föreställningen kan ge.

– Jag menar att det ger nyttoeffekter på lång sikt, men det finns en okunskap om vad teater kan göra för en arbetsgrupp. Rollspel är kanske vanligare, men teaterföreställningar använder man sig inte mycket av.

Han säger att fördelen med teater är att man delar en upplevelse, även om alla har olika uppfattning om vad de ser. Och det är en bra grund för reflektioner tillsammans.

– Jag tror att teater är ett bra sätt att ta in nya tankar, ett sätt att få möjlighet att tänka utanför sina egna ramar.  Och kanske är det just det ovanan handlar om. En obenägenhet att stanna upp och en ovilja att förändras.

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Prenumerera på suntlivs nyhetsbrev!