Personal friskare när ambitionerna sänktes

Publicerat:17 december 2009

Författare:Cecilia Elander

Taggar: Ledarskap och organisation Organisation Psykosocial arbetsmiljö

Forskaren Ingrid Fioretos på Lunds Universitet har i sin avhandling Möten med motstånd studerat vårdcentralen vid två olika tidsperioder, 2001 och 2006. Hon ville bland annat ta reda på hur de organisatoriska förändringar som skett förändrat det vardagliga arbetet. Hon har varit på vårdcentralen vid 42 tillfällen, deltagit vid 230 mötessituationer och följt 20 personer ur personalstyrkan. Avhandlingen infattar bland annat läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, kuratorer, sjukgymnaster och hälsokommunikatörer.

På den aktuella vårdcentralen, som Ingrid Fioretos av anonymitetsskäl kallar för Lyran, har man år 2001 en ambition att jobba utifrån ett helhetsperspektiv. Det innebär att man vill bemöta patientens hela livssituation i den vård som ges, inte bara fokusera på de kroppsliga symptomen. Detta visar sig dock vara svårt.

– En stor del av de patienter som besöker Lyran har komplexa symptom som oro, ångest, sömnproblem och diffusa smärtproblem. Trots personalens ambitioner kommer dessa patienter tillbaka om och om igen med samma problem, säger Ingrid Fioretos.

Personalen upplever att både de och patienter lämnas i sticket; patienterna får inte adekvat hjälp och personalen får inget gehör från andra vårdinrättningar i deras försök att ge patienterna en rätt hjälp. Bland annat pratar de med psykiatriska mottagningen i kommunen men får beskedet att de är överbelastade och inte har möjlighet att ta emot några patienter.

– Personalen anser att de har ett visst socialt ansvar och en skyldighet mot patienterna att synliggöra dessa brister och problem på en politisk och samhällelig nivå.  Men när deras ansträngningar inte får något gehör ger de upp.

Kaos blir till lugn

Personalen känner sig otillräcklig och maktlös. Tre av de fyra sjuksköterskorna mår så dåligt att de säger upp sig. Eftersom arbetssituationen blir ohållbar och personalen inte upplever att de kan få någon hjälp med patienterna från andra institutioner i samhället, väljer de att titta inåt, i den egna organisationen, för att hitta lösningar. Frågorna de vill ha svar på är flera, en är hur de ska kunna underlätta sin egen arbetsbörda.

När Ingrid Fioretos återvänder till Lyran 2006 är det mycket som har förändrats. Frustrationen de kände 2001 har helt försvunnit. Detta trots att personalen är underbemannad. Tempot har blivit lugnare, arbetsuppgifterna upplevs mindre betungande och de känner större tillfredsställelse med det jobb de gör. De patienter som har komplexa besvär har ökat i antal, men personalen upplever inte arbetet med dem som tungt längre.

Orsaken är flera övergripande förändringar. En av de största är att man inte längre har en ambition att ha ett helhetsperspektiv. Det märks bland annat på hur läkarna begränsar patienter som söker akut. De har rätt att säga ”stopp, nu söker du för magen och då tittar vi bara på magen”. De anser sig inte längre skyldiga att hantera patientens helhetsupplevelse av sin hälsa eller situation.

– En läkare säger att det inte ingår i hennes arbetsuppgifter att sitta och bena ut livet för folk. Hon menar att det finns andra som har bättre kompetens att göra det än vad hon har, säger Ingrid Fioretos.

Det har också skett en ansvarsförskjutning. Individens ansvar har hamnat mer i fokus. Exempelvis bokade läkarna in återbesökstider åt patienterna 2001, fem år senare får patienten själv ringa för att boka tid. Man har också tagit bort den öppna mottagningen till vilken patienterna kunde komma och ta en kölapp.

– Att det bara är inbokade besök gör att det inte längre finns något pockande kollektiv som sitter i väntrummet och väntar på att få hjälp. Det bidrar till att minska stressen, säger Ingrid Fioretos.

Man har också inrättat en egenvårdsmottagning där personalen har möjlighet att ge patienterna kunskap om hur kropp och hälsa hänger ihop. Syftet är att hjälpa patienterna att hjälpa sig själva.

– För sjuksköterskorna innebär det här att det tydligt har definierats vad de kan hjälpa till med. Deras ansvarsområde har avgränsats och de vet vad de förväntas klara av i arbetet.

Pratar om varandra

Sjuksköterskornas upplevelse är att deras tips verkligen kan hjälpa patienterna. Men de patienterna som har komplexa symptom tycks inte uppleva att besöken på egenvårdsmottagningen är till någon större hjälp. Ett exempel är en man som mår mycket dåligt för att han är arbetslös. Han lider av sömnproblem och tipsen han får är att han ska ta en promenad innan han lägger sig för att lättare kunna somna.

– Sjuksköterskan och patienten pratar om varandra. Ur sjuksköterskan perspektiv blir det lättare för mannen att få jobb om han mår bättre. För honom är det avgörande att han får ett jobb, först då orkar han ta tag i att förbättra sin hälsa.

De organisatoriska förändringarna tycks alltså inte hjälpa personalen att hjälpa patienterna bättre, ändå mår personalen bra. Det beror bland annat på att det är mer tillåtet för personalen att erkänna att de inte har de rätta förutsättningarna att ta hand om de komplexa patienterna på ett tillfredsställande sätt. En slutsats i Ingrid Fioretos avhandling är att omorganisationen som till det yttre såg ut att sätta patienterna i centrum, i själva verket kom att handla om att förbättra arbetssituationen för personalen.

Att omorganisationen är lyckad för personalens del är tydligt. Förändringarna beskrivs av de anställda som en framgångssaga. En kvinna använder ord som trivsamt, roligt, engagerande och intressant när hon beskriver sin arbetsvardag. Hon menar att de anställda visar ett större intresse för verksamheten och att de tillsammans jobbar mot ett gemensamt mål.

– Personalen har gjort vad de kunnat för att skapa en bättre fungerande arbetsplats så att åtminstone de skulle må bättre och jag vet inte om de hade kunnat göra något annat. Lösningen för patienternas del tror jag finns på en annan nivå högre upp i samhället, säger Ingrid Fioretos.

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Då kan du prenumerera på vårt nyhetsbrev