Många frågor om tvång i demensvården

Övervakningsutrustning och låsta dörrar inom demensvården är inte längre tillåtet, om inte den demente är i fara eller går med på begränsningarna. Men hur skyddar man då den som är förvirrad och inte kan ta hand om sig själv?

15 juni upphävde socialstyrelsen föreskriften och de allmänna råden om skyddsåtgärder för personer med åldersdemens i särskilda boenden.

Undantag är endast tillåtna enligt den så kallade nödrätten, när livet eller allvarlig ohälsa riskeras. Annars krävs det att den som utsätts för skyddsåtgärderna samtycker. Anhöriga, goda män eller vårdpersonal kan inte samtycka åt den demenssjuke, hävdar Socialstyrelsen. Men i det dagliga arbetet är det inte lätt att avgöra samtycke och personalen kan känna att de behöver konsultera de anhöriga inför ett svårt beslut.

– Om det är en svårt demenssjuk är det förstås svårt att få denne att förstå vad hon eller han tar ställning till, säger en enhetschef vid ett äldreboende som vi talat med.

– Min uppfattning är att man har en väldigt nära kontakt med de anhöriga. Om det inte är okej att man frågar dem då undrar jag hur man ska göra? Då kanske det behövs tydligare regler, säger hon.

Oklart läge för personalen

De borttagna föreskrifterna har lett till en massa frågor från kommuner och verksamhetsansvariga. Den 4 augusti gick därför Socialstyrelsen ut med ett förtydligande om att det nya förbudet inte innebär att man ska plocka bort all skyddsutrustning.

– Att ta bort åtgärder som larm, sänggrindar och bälten utan individuella bedömningar kan strida mot hälso- och sjukvårdlagens krav på god vård, säger Anders Prinz, avdelningschef på Socialstyrelsen i ett pressuttalande.

Samtidigt betonar Socialstyrelsen att låsta dörrar, sänggrindar, bälten, larmmattor, rörelsedetektorer och liknande utrustning bara får användas när det är ett nödläge eller om den demenssjuke själv har godkänt dem.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, är skeptiska mot att möjligheten till rutinmässiga skydds- och tvångsåtgärder försvunnit, även om de saknat stöd i lagen, och hävdar att man måste ta till dem ibland.

– Det är naturligtvis inte bra, men samtidigt inser var och en att vård av demenssjuka måste innebära ett visst mått av övervakning. Ingen vill att demenssjuka ska kunna gå ut mitt i natten, med risk för att skada sig själva, sa Göran Stiernstedt, direktör på avdelningen för vård och omsorg, i ett pressuttalande i somras.

SKL efterfrågar ny lagstiftning som kan skapa klarhet om vad som gäller och kommer att uppvakta Socialdepartementet för att be dem agera i frågan.

Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson tror dock att en lag som tillåter tvångsåtgärder kan försämra demensvården. ”En lagstiftning som möjliggör tvångsåtgärder kan också skapa incitament som kan leda till att personalbemanning påverkas negativt eller att verksamhetens innehåll urholkas”, skrev hon i en debattartikel i Svenska Dagbladet i juli.

Även en personalfråga

Bemanning och möjligheter till tvångsåtgärder hänger ihop.

– Om någon vill röra på sig och är på väg ut från avdelningen, då blir det problem om man inte får ha en kod för att ta sig ut. Då krävs en högre bemanning, konstaterar den enhetschef Suntliv.nu talat med.

För anhörigorganisationen Demensförbundet landar tvångsåtgärderna och övervakningens dilemma i en fråga om personaltäthet. De vill ha en lägsta nivå av tre personal på åtta demensjuka.

– Man diskuterar fel frågor. Det handlar om personaltäthet, utbildning av personal och arbetsledning, säger Stina-Clara Hjulström, ordförande i Demensförbundet.

– Vi behöver diskutera vad som är en lagom nivå. Om du har en personal dygnet runt på varje demenssjuk uppstår inte problemen. Det är den ena extremen. Den andra är kanske en personal på femton demenssjuka.

Hon tror att en ökad personaltäthet skulle vara kostnadseffektivt på sikt genom att de anställda skulle må bättre och hävdar att dementa lämnas ensamma och inlåsta nattetid i flera svenska kommuner.

– Personalen mår dåligt av att de är så få och känner att de inte kan göra ett bra arbete, säger hon.

Bakgrund Utredningen Regler för skydd och rättssäkerhet inom demensvården, SOU 2006:110, blev färdig i december 2006. Där konstaterade utredaren att det inte finns stöd i svensk lag för de tvångs- och begränsningsåtgärder som hittills förekommit i den dagliga vården av demenssjuka: låsta dörrar, sänggrindar, bälten med mera. Dessutom, konstaterade utredaren, strider de mot Europakonventionens skydd av mänskliga rättigheter. Cirka 180 000 människor lider av demens i Sverige och omkring hälften av dem har Alzheimers sjukdom. Källa: Demensförbundet.