Krönika: "Prestige smyger alltid in"

Babianhannar kallade Olof Palme de mäktiga män som flockades runt ekborden i dåtidens styrelserum. Ibland tänker jag att vi är som en flock apor på jobbet. Vi sitter och putsar varandras pälsar på kafferasten och smaskar lite löss. Men när vi återvänder till arbetsgolvet lägger vi ner en enorm tid på position och inflytande i arbetsgruppen.

Det Palme sa om babianhannar har en annan dimension också: att vårt beteende till viss del är biologiskt styrt. Människan är ett flockdjur med den hierarkiska strukturen inpräntad i hjärnbarken. I nästan alla sammanhang där vi försöker komma ifrån rangordningarna – platta organisationer, föreningar som bara använder konsensusbeslut, arbetsplatser med lika lön för alla – smyger de in i alla fall.

Vi kommer inte ifrån prestige och rangordning. Och en orsak kan vara att det ger dynamik åt gruppen, när prestigekampen är i full gång händer det grejor: alla svingar sig i lianer, hoppar runt på golvet med hängande armar och utstöter gutturala strupljud, hoooah, hööh!

Vi är uppe på tårna helt enkelt.

Orättvisorna är problemet
Sedan har vi förstås den där andra sidan av myntet: att det går åt tid, energi, ilska, frustration och bedrövelse till prestigekampen. För att inte tala om alla orättvisor rangordningen leder till. Men att vi ogillar prestige i arbetslivet betyder inte att den inte finns.

Rangordningen är ett ständigt närvarande spöke som vi ogärna talar om, men för att komma åt de orättvisor som följer i dess kölvatten – olika lön och arbetsuppgifter, positivt eller negativt bemötande – borde vi snarare lägga alla kort på bordet och tala om varför och vem som har och får göra vad. Det är när vi inte gör det, tror jag, som det kan gå illa.

En ny studie av ett akutvårdsteam vid ett stort svenskt universitetssjukhus visar prestigens dubbla ansikte. Prestigen får medlemmarna i teamet att vara alerta och prestera bättre. Men samtidigt innebär prestigespelet revirpinkande och gnöl mellan sjuksköterskor, läkare och andra. Orättvisor blir också följden, som att den som har mer formell eller informell status inte behöver följa samma regler som de andra.

Ett exempel som forskarna kring akutteamet tar upp är att man enligt reglerna ska ha gröna kläder, mössa och munskydd för att få befinna sig i närheten av patienten. Men så glider plötsligt en läkare i vit rock och sandaler in, går fram till patienten, och alla viker undan. Det skapar en viss irritation, milt sagt, att den med mer anseende inte behöver följa samma regler som alla andra.

Det har vi alla sett. Jag tror att vi ser det varje dag.

Spela med öppna kort

Inte konstigt att prestigelös är ett ord som relativt ofta förekommer i jobbannonser.  Prestigelös IT-ansvarig sökes, vi söker prestigelös och ordningsam kontorist, professionell och prestigelös rekryterare sökes… för att ta några exempel ur just denna dags platsannonser. Prestige är något vi inte vill ha i en arbetsgrupp, men som vi inte kommer undan.

Status, prestige och rangordning var big no-nos i den kommunistiska grupp jag tillhörde i tonåren. Det var så fint och jämställt, ända tills det svävade in någon marxistisk teoretiker med långt brunt hårsvall och skinande näbbstövlar som alla lyssnade storögt till och flickorna flockades runt.

Faktum är att jag aldrig varit i en grupp där prestige inte funnits med.

Dags att börja tala om det, tror jag. Dags att nämna spöket vid dess rätta namn och tala om hur vi ska hantera fenomenet om vi nu inte förmår avskaffa det. En arbetsgrupp som inte spelar med öppna kort kring rangordning och orättvisor riskerar mobbning, omedvetna maktkamper och deprimerade medarbetare som vill sjukskriva sig.

Hjälper inte att blunda

Den 13 november 2002 bröts en oljetanker sönder utanför spanska kusten och började läcka olja. De spanska myndigheterna vägrade bogserhjälp till hamn, trots att kaptenen var orolig för att skeppet höll på att sjunka. De ville ju inte ha ett oljeutsläpp i sina farvatten.

Då beslöt kaptenen att den trasiga tankern istället skulle stäva vidare mot franskt vatten, men de franska myndigheterna vägrade bogserhjälp av samma skäl som de spanska. Under tiden bröts fartyget alltmer sönder och sjönk till sist ute till havs, mellan Spanien och Portugal. Miljökatastrofen var ett faktum och ofattbara 63 000 ton olja läckte ut.

Moralen i kakan är förstås att problem som ingen vill se finns kvar trots att man blundar. Och tankern hette faktiskt Prestige.

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Prenumerera på suntlivs nyhetsbrev!