"Inte bara blommor till chefen"
Publicerat:18 januari 2012
Författare:Louise Hertzberg
Det ligger i tiden att uppmärksamma chefen. Klanka på de dåliga och prisa de duktiga. Det råder en osund chefsfixering, där betydelsen av gruppen och goda villkor glöms bort, menar suntliv:nu:s krönikör Louise Hertzberg
En gång i tiden på 80-talets början satt jag i ring på golvet på Valla Folkhögskola. Ordet gick runt, alla skulle komma till tals. Nu kan man fnissa åt det. För redan när vi skulle bestämma vad vi skulle äta till frukost på konferensen så uppstod kontroverser: ost eller skinka. Men nu, nästan 30 år senare, kan jag ändå sakna de där trevande försöken till totaldemokrati.
Årets chef
För vad har vi fått istället? Ett evigt tjatande om chefen. Ständigt prisas de duktiga ledarna. Utse årets chef. Hon är årets kvinnliga ledare. Hon blev årets unga chef., och så vidare, och så vidare. Droppen för mig var när jag via mitt fackförbund fick hem en broschyr med framtidens ledare. Bild på bild med dessa framtidshopp. De är unga, de ler, de har en egen filosofi, god utbildning och ett effektivt sätt.
Men jag undrar hur mycket framtid det blir om bara enstaka individer ska lyftas fram. Alla de andra då? Jag önskar att jag någon gång emellanåt fick en broschyr i brevlådan med människor som jobbar bra ihop. Som lutar sig mot varandra och på så vis lyckas göra ett bra jobb.
Det märkliga är ju att Sverige är ett land fullt av samarbete och medarbetare med inflytande. Det svenska arbetslivet på 80-talet, då jag satt på golvet i Valla Folkhögskola, var säkerligen mycket mer hierarkiskt och chefsstyrt än dagens. Ändå är det nu som det ständigt talas om chefen. Allt det andra sker i skymundan.
Det verkar som att vi rör oss åt två håll samtidigt. Inflytande och ansvar för medarbetare ökar, samtidigt blir fixeringen vid chefen, den lyckade individen, allt större. Det här är märkligt.
Glöm supermänniskorna
Särskilt med tanke på att chefens arbete inte bara handlar om individen, utan om vilka förutsättningarna är för jobbet. Finns inte de rätta förutsättningarna kommer chefen ändå inte lyckas. Eller kanske finns det supermänniskor som gör det, men om de flesta misslyckas så spelar det inte någon roll.
Så hör upp alla ”chefskramare”, kanske dags att också krama lite annat. Jag tror att den stora utmaningen är att på något sätt kunna lyfta upp det som är lite mer abstrakt: Företag som skapar förutsättningar för att människor ska göra ett bra jobb, oavsett om de är chefer eller inte. Arbetsgrupper som har hittat sätt att stödja varandra. Det är ju lite mer krävande än att bara peka ut individer, men vi lever ju också i en tid där utmaningen lovprisas, så nu är det bara att kavla upp ärmarna och börja leta nya perspektiv.