Krönika: Göra som Brad Pitt för bättre chefsrelation?

Jag och två vänninor har just sett filmen om "Benjamin Buttons otroliga liv". Han föds som en svag äldre man och åldras sedan baklänges för att sluta som nyfödd. När vi kom ut ur biografen började vi prata om att backa våra egna  liv. Frågan var extra aktuell eftersom en av oss fyllde år: 46. Vi väninnor är i samma sits. Statistiskt sett kortare tid kvar att leva, än tid som vi redan levt.

Jag visste direkt i vilken ålder jag ville hamna: 16 år. Det var när jag tittade på en fotbollsträning för unga killar som jag blev inspirerad. Jag gillar fotboll, och skulle gärna ha deras snabbhet och styrka, men mest av allt var jag avundsjuk på gemenskapen med tränaren. Samtidigt som han hela tiden pressade dem att göra lite mer, springa lite fortare, passa lite snabbare, gå in hårdare i närkamperna, så fanns också omsorgen där.

100 procents tillit

När alla killarna stretchade på träningens avslutning gick han runt och klappade dem på huvudet. Varenda en. Allting verkade så enkelt, och det fick mig att minnas att så var det faktiskt för mig också när jag var 16 år. Jag kände mig sedd och förstådd. Jag var inte alltid jätteflitig på träningarna, men jag ville verkligen följa det tränaren sa. Kände 100 procents tillit.

Det hade inte varit så dumt att stanna där. Sedan i livet blir ju allt så komplicerat. Vi tränas i kritiskt tänkande och lusten att bara följa sin tränare, eller chef, trappas av. Vuxna människor bör väl inte ens ha idoler.  Men samtidigt, visst är det vilsamt, att följa någon som man helt litar på? Men jag tror inte det skulle kunna hända mig nu. Chefen och medarbetaren är båda vuxna personer.  I 16-åringens fall är det ju inte riktigt så, tränaren är ju ändå en vuxen och 16-åringen bara en ”snart vuxen”. 

Tydligare drivkrafter

Kanske är det också enklare att leda ett gäng tillillitsfulla ungdomar, än att vara chef på en arbetsplats. Och efter att ha träffat rätt många chefer så undrar jag också över drivkraften. Jag har aldrig tänkt att min tränare hade några andra motiv än att han trivdes med att vara med ungdomar  och att han gillade sporten. Jag har haft rätt många chefer under årens lopp, och då har inte alltid motiv och drivkraft stått lika klart. Då är det ju också svårare för medarbetaren att känna tillit.

Den dystra sanningen är nog att huvudklapparnas tid är förbi, särskilt eftersom det inte verkar så troligt att jag får göra en sådan där  tidsresan som Benjamin Button i filmen. Det närmaste jag kan komma är kanske att själv bli en ”huvudklappare”.  För det har jag ju faktiskt  åldern inne.

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Prenumerera på suntlivs nyhetsbrev!