Krönika: Flexiblare pensionsålder!
Publicerat:07 januari 2009
Författare:Ludvig Rasmusson
Vi börjar arbeta sent och lever längre. Det är dags att prata om vad vi orkar istället för att fixera oss vid årtal och åldrar. Ekonomin och folkhälsan skulle tjäna på det, skriver författaren och journalisten Ludvig Rasmusson.
Förr brukade man ge femtioårsjubilarer en käpp med silverkrycka. Idag skulle man nog få käppen i huvudet om man försökte det, för dagens svenska femtioåringar känner sig inte gamla. De vill vara ungdomliga. Och det är inte bara som de känner sig.
Fysiskt och mentalt är de enligt alla mätbara värden ungefär som fyrtioåringarna var för ett halvsekel sedan. Och har tio år längre liv framför sig.
Vi svenskar har aldrig levt längre och haft fler friska år efter femtio än nu. Det beror på en rad positiva faktorer som bättre bostäder, hygien, läkarvård och utbildning. Detta gör ju också att vi fått mycket fler pensionärer, och ännu fler blir de under de närmaste decennierna om prognoserna slår in. Vilket i värsta fall kan göra att färre yngre får försörja fler äldre.
Men så går det nog inte, av enkla ekonomiska skäl. Vi har inte råd att behålla dagens låga pensionsålder i framtiden. Om pensionärerna blir fler måste pensionsåldern också höjas. Annars går den ekonomiska kalkylen inte ihop.
Pensionsåldern stiger
Redan nu stiger den reella pensionsåldern något lite år från år i Sverige. Vi har idag flest plus sextio i arbete inom EU, även om de flesta går vid sextiofem eller tidigare. Men om tio år jobbar säkert ännu fler ännu längre, och sedan dröjer det nog inte innan pensionsåldern blir sjuttio.
Det finns fler skäl än rent statsfinansiella till det. Det viktigaste är arbetssocialt. Idag börjar många falla ifrån på arbetsplatsen redan vid femtiofem. Inte de höga cheferna, men de flesta andra. Det beror främst på den negativa synen på äldre som är typisk för dagens Sverige (men inte övriga EU). Vad den beror på har ingen lyckats förklara, men det är uppenbart att massmedierna, särskilt teve, har stor skuld till den.
Är man över femtiofem betyder det i allmänhet att flera av ens gamla kollegor gått i pension. För varje år förlorar man relationer. Teamet som man en gång ingick i splittras. Och därmed försämras både ens trivsel och ens arbetsinsatser.
Med dagens snabbt stigande arbetslöshet verkar dessa frågor kanske inte så aktuella. Men snart har vi väl en ny högkonjunktur.
Om pensionsåldern då ligger på sjuttio betyder det inte att alla nödvändigtvis jobbar till dess och sedan tvärt slutar. Många slutar helt och hållet långt tidigare, och många som haft jobb som inte varit så slitsamma, fortsätter upp till sjuttiofem eller åttio. Flexibiliteten ökar, vilket blir en stor vinst jämfört med den nuvarande rigida attityden till ålder.
Förläng arbetslivet till 50 år
Och de som slutar vid sjuttio gör det inte på en gång. Det blir istället sista steget i en nedtrappning, som inleds kanske redan vid sextio med sextimmarsdag och vid sextiofem med halvtid. Denna mjuka övergång gör att det blir lättare för pensionärerna att vänja sig vid sina nya liv. Och för arbetsplatsen att de som slutar och som oftast samlat på sig värdefull erfarenhet genom åren, kan slussa in yngre efterträdare. Och att de som är sextio fortfarande har kvar de flesta av sina gamla nära arbetskollegor.
Detta kommer helt säkert att förbättra den svenska folkhälsan. Dels förstås hos de äldre själva. Men allra mest hos alla de yngre med småbarn hemma som under några jobbiga år för en tid kan gå ner i sextimmarsdag, tack vare att de äldre avlastar dem.
Det gör också att man när man fyller femtio har många arbetsår kvar framför sig. Och kan ta nya tag, omskola sig och kanske till och med byta både jobb och yrke.
Om vi samtidigt kommer ut i arbetslivet tidigare – vilket är nödvändigt av ekonomiska skäl – förlänger vi på så vis arbetslivet till nästan femtio år. Det är en mycket stor vinst för samhället.