Forskning som går att använda

Att föra ut forskning som människor på vanliga jobb kan använda – det är målet för arbetsmiljöforskaren Annika Härenstam. Hennes nuvarande projekt Chefios är uppbyggt kring just den idén. Här får chefer i kommunala förvaltningar chansen att ändra på villkoren för sitt arbete.

Annika Härenstam är arbetsmiljöforskare och professor i arbetsvetenskap på Göteborgs universitet. Chefios är hennes senaste, och ett av de största forskningsprojekt hon lett.

Chefios kan utttydas CHEfer I Offentlig Sektor. Det påbörjades 2008 och ska vara klart hösten 2013. Ett femtontal forskare deltar från Stockholms och Göteborgs universitet.

Huvudfrågan är: Hur skall en organisation se ut som skapar goda förutsättningar för att arbeta som chef? Det handlar alltså inte om vilka personliga ledaregenskaper en chef behöver utveckla, utan om hur man skapar en arbetsorganisation som ger bra förutsättningar för att leda en organisation.

– Det finns hur mycket forskning som helst om det goda ledarskapet. Men det finns förhållandevis lite forskning om hur arbetsorganisationer kan skapa ett gott ledarskap, säger hon.

28 förvaltningar som deltar

I Chefios-projektet deltar chefer på alla nivåer i sju kommuner med sammanlagt 28 olika förvaltningar i västra Sverige. Tekniska förvaltningar, utbildningsförvaltningar, socialtjänst och vård och omsorg är representerade. Sex av dem har också påbörjat ett arbete för att förändra chefernas arbetsvillkor.

Först gjorde forskarna en kartläggning av organisationen och chefernas arbetssituation i de olika förvaltningarna. Därefter presenterade de resultaten för respektive ledningsgrupp. Efter det fick varje grupp själva besluta om de ville förändra något i sin arbetsorganisation. Hela händelseförloppet studeras av forskarna i Chefios.

Förändringsarbetet genomfördes under hela förra året av cheferna ute på förvaltningarna, med stöd av en lokal projektledare och forskarna. Under det senaste året år forskarna arbetat med att analysera vad förändringarna fört med sig. Den analysen blir klar i december i år. Innan dess är det locket på vad gäller slutresultatet.

Däremot har Annika Härenstam och hennes forskarkolleger berättat om den första kartläggningen i flera offentliga sammanhang. De har beskrivit vilka olika situationer en chef i en kommunal förvaltning kan befinna sig i, genom att dela in dem i åtta olika kluster, eller grupper. De har hittat på namn på grupperna som De Gynnade, De Uppskattade, De Försummade, De Klämda med flera.

Handlingsutrymmet har minskat 

Att presentera ett komplext material på detta sätt är något Annika Härenstam använt sig av i tidigare forskning där hon samverkat med dem hon forskat om.

– Det gör resultatet mycket mer tillgängligt för människor, säger hon.

Det är tufft att vara chef i många kommunala förvaltningar idag, menar Annika Härenstam.

– Det är framför allt cheferna på de lägre nivåerna som fått det sämre på senare år, säger hon. Ansvaret för utförandet sker långt ner i organisationen, samtidigt som verksamheten blir alltmer centralstyrd. Handlingsutrymmet har minskat.

Man kan också se skillnader i villkor för de mansdominerade tekniska förvaltningarna, jämfört med de kvinnodominerade förvaltningarna inom till exempel vård och omsorg, menar hon. Ofta har de kvinnliga cheferna fler underställda och sämre stöd uppifrån.

När forskarna har presenterat sina kartläggningar för förvaltningarna har de dock sällan pratat i termer av genus.

– Det är så laddat att göra det, säger hon. Istället försöker vi lägga oss så nära det språkbruk som cheferna på förvaltningarna själva använder. Det handlar om att vara så konkret som möjligt. Och man kan ju förändra ändå, även om man inte gör det till en genusfråga.

Började som arbetspsykolog

Annika Härenstam började sitt yrkesliv som arbetspsykolog i kriminalvården på 1970-talet. Där jobbade hon med personalfrågor och chefsrekrytering. Under 1980-talet skrev hon en avhandling om kriminalvården, och började därefter på Karolinska Institutets arbetsmiljömedicinska klinik.

En av hennes första uppgifter där var att göra en arbetsmiljöundersökning om arbetsförhållandena inom Stockholms läns landsting. Frågorna hon skulle ställa till de anställda handlade mycket om epidemiologi och farliga ämnen, och svaren skulle redovisas som statistik i tabeller. Resultatet blev väldigt svårt att använda för fack och arbetsgivare.

– När vi redovisade resultatet för dem fick jag samma frågor som jag själv hade ställt mig: hur giltigt var det här för till exempel städerskor? Och hur ska det användas för att förändra villkoren i en särskild bransch?

Annika Härenstam började undersöka var frågorna som kliniken använde egentligen kom ifrån, och upptäckte att de flesta härstammade från den då 20 år gamla låginkomstutredningen. Det var med andra ord frågor som utgick från en annan tid, då normen för riskfyllda och utsatta yrken utgjordes av manliga industriarbetare.

Nya grupper som inte syntes i arbetsmiljöforskningen

Sedan dess hade mycket hänt. I början av 1990-talet var det nästan lika många kvinnor som män som förvärvsarbetade, den offentliga sektorn hade byggts ut sedan många år och det hade vuxit fram en stor grupp människor som hade svårt att få fäste på arbetsmarknaden, som gick in och ut ur slitsamma låglönejobb.

Men i arbetsmiljöforskningen var de grupper som ännu inte syntes, menar Annika Härenstam.

Tillsammans med kollegor var hon med om att sätta igång en debatt om inriktningen på arbetsmiljöforskningen. Allt fler arbetsmiljöforskare började intressera sig för skillnaden mellan kvinnors och mäns arbetsmiljö, man startade nätverk och sakta blev också de ovan beskrivna grupperna av intresse för arbetsmiljöforskningen.

I samma takt förändrade också allt fler forskare metoderna för sin forskning. Annika Härenstam är en av dem som kommit långt i arbetet med att samverka så nära med de grupper hon forskar på. Det är förändringen hon vill åt. Den förändring som människor själva ofta har lösningen för, om de bara får chansen.

– Jag tror att praktiker uppskattar att man återför resultatet av forskningen till arbetsplatsen, säger hon. Jag beskriver en situation, men talar inte om vad som orsakar den. Då börjar de som arbetar där själva tolka och fundera: varför blev det så? Vad kan vi göra åt det?

 

Läs mer om Chefios på http://www.av.gu.se/pagaende_fou-projekt/chefios/