Åh, vad roligt med delaktighet

För 19 år sedan föddes min första son. Det gjorde också min övertygelse om det demokratiska föräldraskapet och barns rättighet att vara med och påverka sin livssituation. Samma tankar hade i många år påverkat utvecklingen i arbetslivet. Samma år som min son föddes skrev parterna på det första samverkansavtalet, U-92. Ett av målen med avtalet var större delaktighet. Det krävde en förflyttning från ett auktoritärt ledarskap till ett förhållningssätt där alla parter, oavsett position, skulle anses ha något av värde att bidra med. Nu skulle banne mig både min son och medarbetare i kommuner och landsting få utrymme att vara med och påverka i frågor som rörde de själva.

Det fungerade inte

Jag saknade erfarenhet av det nya sättet att vara förälder på. Hade ideal men inga kunskaper. Jag införde familjeråd där mina barn skulle få tycka till om allt mellan himmel och jord. Agendan hade jag bestämt. Jag förväntade mig ett livligt engagemang, men mötte mest ” jag vet inte –svar” på mina diskussionsfrågor. I arbetslivet tycker jag att jag ser samma tendenser. Medarbetare bjuds in att tycka till om saker som de egentligen inte bryr sig om. Chefen och ledningen kallar det delaktighet, medan personalen undrar vad det är för charad de spelar med i. De kanske inte svarar ”jag vet inte” på chefens frågor, men engagemanget är inte så mycket större. Lärdom? Ta dig tid och mod att fråga barnen och personalen om vad som är viktigt för dem.

Andra gånger vill personalen eller barn lyfta saker som de inte tycker om. Det är inte alltid så problemfritt som det borde vara i delaktighetens anda. Jag har mer än en gång fallit in i gamla ryggradsmönster från den gamla auktoritära barnuppfostran när mina barn ifrågasatt mig. "Slutdiskuterat" har mitt svar varit på deras försök till konstruktiv delaktighet.

På arbetet kan en modern och öppen ledare i ett nafs förvandlas om en medarbetare vågar sig på att ifrågasätta eller kritisera. Anställda som har en sådan chef lär sig snabbt att det inte lönar sig att vara rak. För att skona sig själva väljer de att sätta på sig munkavlen och så stryps delaktigheten i sin linda. Lärdom? Bit i det sura äpplet och ta till dig att alla delar av verkligheten måste vara välkomna om människor ska våga och vilja vara delaktiga.

Hoppa inte över slitet

Mina personliga ideal om hur jag skulle vara som förälder var från början väldigt höga. Detsamma tror jag att idealen kring delaktighet i arbetslivet har varit. Inget fel med det, men 20 års erfarenhet som förälder har fått fjällen att falla av från ögonen. Jag förstår nu att delaktighet inte kommer gratis. Det går inte att hoppa över slitet och motgångarna och förvirringen som uppstår när man ska skapa något nytt. Det går inte heller att skapa delaktighet utan att släppa lite av sin makt. Nya ideal suddar inte ut gamla hierarkier och strukturer i en handvändning. Man måste börja med att gräva där man står för att kunna plantera något nytt. Risken är att det kommer upp en hel del stenar som man måste vända på för att skapa en grund som gynnar växt. Själva grävandet kan vara svettigt som tusan, men det kanske det är värt?

Själv tog det mig några år och ett antal barn att förstå att enbart ideal inte automatiskt skapar någon förändring i praktiken. Jag har numera fem barn mellan 2 till 19 år.  Jag har inte längre någon idé om att den välmående familj där barnen känner sig delaktiga ska vara som någon Carl Larsson idyll.  Numera ryker vi ihop betydligt oftare, men vi lyssnar också bättre på varandra. Barnen standardsvar på familjeråden är inte längre ”jag vet inte”. Däremot har jag blivit så pass ödmjuk att jag börjat säga det bra mycket oftare. Vårt familjeliv är inte friktionsfritt, men vi känner oss fria att ärligt säga vad vi tycker. Har vi nått lika långt i arbetslivet?

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Prenumerera på suntlivs nyhetsbrev!