Personlig utveckling i motvind
Vad är meningen med att cykla mil efter mil i motvind? Vår krönikör Louise Hertzberg gör ett försök att att förklara.
Det blåser så att cykeln knappt går framåt. Min väninna vet inte om hon ska börja gråta eller bli förbannad. Hon blir förbannad. Mil efter mil upprepar hon argt olika könsglosor inne i huvudet. Själv blänger jag argt mot vindkraftverken som syns från vägen. Undrar varför man lägger en cykeltävling i ett uppenbart blåshål. Sedan kommer en ännu starkare vind, jag håller krampaktigt i styret för att inte hamna i diket. Det är nu två mil kvar till mål. Att ge upp är aldrig aktuellt, men jag tänker att när jag väl kommer i mål ska jag bryta samman.
Allt har ju en ände, faktiskt även detta cykellopp. Min väninna får en riktigt bra tid, och slutar älta könsglosor. Jag når också målet till slut, och väl där känns det inte alls så viktigt att gråta. Jag fäller faktiskt inte en enda tår.
Mount Everest
Tjejvättern heter loppet som vi just klarat av. I år var det extra blåsigt och det bidrog nog till att så mycket underliga tankar for genom huvudet. Att cykla tio mil vid Vättern kan ju förmodligen inte jämföras med att bestiga Mount Everest eller liknande strapatser, men jag tänker mig att det finns en kärna av likheter i upplevelserna: den extraordinära ansträngningen gör att man möter sig själv på ett annat sätt än i vardagslunken.
En annan väninna bekräftar tesen. När hon åkte Vasaloppet ramlade hon rakt ner i skaren, då kände hon en så stark längtan efter sin man, som ett litet barn som vill att mamma och pappa ska komma GENAST!
Jag tror att det är bra att träffa sig själv på det här viset. I alla fall om man klarar av utmaningen och till slut tar sig i mål. Nu vet jag att jag kan känna mig som en liten lipsill, men också att jag kommer att kämpa i både verklig och bildlig motvind.
Påverkar vardagen
I den fysiska ansträngningen blir allt också så mycket tydligare än i övriga livet. Det finns bara en sak att göra: Fortsätta framåt, etapp för etapp. Jag måste tänka: Nu är det bara en mil till nästa vätskekontroll. Jag klarar inte av att tänka: Suck, det är sju mil kvar.
Jag försöker överföra detta tankesätt även till det vanliga livet. När problem känns oöverstigliga delas de ner i mer hanterbara delar: Ett steg i taget.
Så alla ”sporttvivlare”, nu kanske ni förstår bättre varför vissa människor frivilligt svettas och grimaserar sig igenom mil efter mil. Vi tränar oss i personlig utveckling och krishantering.