Krönika: Varför vill vi se dem plåga sig?

Publicerat:25 augusti 2008

Författare:Louise Hertzberg

Taggar: Hälsa Krönika Motion och friskvård

I idrotten följer vi en annan logik än i övriga livet.

Tänk om Ara Abrahamian var en ambitiös kock istället för brottare. Låt oss säga att han hade ringt till mig 2004 och bjudit in till en måltid i augusti 2008. Då och då fick jag rapporter om att han planerade den där måltiden, åkte jorden runt och letade efter de perfekta ingredienserna, prövade olika smakkombinationer och i stort sett dygnets alla timmar höll på med den där maträtten. Det visade sig dessutom att han hade blivit allergisk mot salt, mjöl och peppar. Det var så allvarligt att han bara kunde vistas i kök en kortare tid, men tack vare en särskild gasmask kunde han ändå fortsätta sitt hårda jobb.

"Lugna ner dig"

Om jag hade haft den minsta empati så skulle jag nog ha ringt honom och sagt att så viktigt är det väl inte med den där måltiden. Det kan ju inte vara värt att han ska plåga sig så för en enda kväll. Om han då svarat att den där måltiden var det enda han kunde tänka på, så skulle jag nog bli lite orolig för grabben, kanske skulle jag till och med tacka nej till måltiden bara för att få honom att lugna ner sig. 

Men nu är han idrottsman och jag har med stor medkänsla och respekt följt hur han kämpat och kämpat inför OS, och trotsat sina skador. Och jag har bett en stilla bön till honom och alla andra idrottsmän: plåga er lite mer.

Varför gör jag det, egentligen? På den här sajten skriver vi ju jämt om värdet av balans i livet, att inte bränna ut sig. Vi kan vi ju inte ha ett helt samhälle där alla kämpar på bortom allt sans och vett. Då skulle vi väl ha ännu fler sjukskrivna. Det skulle inte samhället ha råd med.

Kanske är det ändå så att lagom-livet aldrig kan bli högsta ideal? Det måste finnas extrema prestationer, och om vi inte har lust att göra dem själva, så vill vi i alla fall se att någon annan gör det.

Både över- och underklass

Min slutsats är att idrottsmännen både är vår överklass och vår underklass. De har privilegiet att tillåtas ta ut sig totalt, utan hänsyn till andra. De har ett helt team som tar hand om dem: masserar, coachar och ger dem mat. Går det dessutom bra väntar folkets kärlek och - om man valt rätt sport – miljonerna.  Å andra sidan är kraven på dem enorma. De förväntas jobba och svettas hur de än mår. Om benet värker - ta en tablett. Om vänstra armen går av – kämpa vidare med den högra. Om du håller på att svimma av värme – fokusera på matchen och fortsätt spela.

Mitt och många andras intresse för idrottarna får mig att tänka att vi borde diskutera hur vi vanliga också kan få känna att vi ger allt, fast ändå på något sätt som inte är helt förbrännande. Att köra slut på sig lite lagom – är det möjligt?

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Då kan du prenumerera på vårt nyhetsbrev