Krönika: ”Jag kommer fram genomsvettig och lycklig”
Publicerat:31 mars 2010
Författare:Anette Nyqvist
Journalisten och antropologen Anette Nyqvist hyllar cykeln som transportmedel till jobbet. Samtidigt har hon en bekännelse att göra: Hon är en Krigare på cykelbanan, ingen Bromskloss.
Äntligen! Ljus och grus efter mörker och snöhögar. Fram med tvättsvamp, kedjeolja, pump och lådan med doningar för att laga pyspunkan. För många av oss är rengöring och service av cykeln ett vårtecken lika säkert och känslofyllt som synen av sädesärlans vippande stjärt eller tussilagon i den dammiga vägrenen.
Denna långa och bistra vinter var vi många cykelpendlare som motvilligt tvingades ge upp inför minusgrader och överplogade cykelbanor. I flera månader har vi suttit och bitit ihop i överfulla bussar och stillastående bilköer och trängtat efter trampor. Men nu äntligen är det mer grus än snö på asfalten och det går åter att cykla till och från jobbet utan polarutrustning och vinterdäck.
Vind i ansiktet, luft i lungorna. Fötterna pinnar på, tankarna lyfter. Jag njuter av att bli trött i benen och andfådd i backar och på brokrön. Jag blir glad av att höra fåglarna och känna doften av våren som kommer smygande. Jag tittar in på de trötta kollektivtrafikpendlarna i bussen i körfältet bredvid. Jag ler åt de arga bilisterna som står fast i korsningen.
Friare, gladare, lyckligare
Större delen av året cyklar jag de två milen till och från jobbet. Av detta blir jag inte bara gladare. Jag får också bättre kondition, jag spar pengar, jag är miljövänlig, jag håller mig friskare och jag känner mig både friare, lugnare och lyckligare än om jag skulle ha tagit buss och tunnelbana eller bil.
Har man en gång lärt sig att cykla glömmer man det aldrig, heter det ju. Jag lärde mig cykla två gånger och det är den senare inlärningen som gör att jag nu cyklar en nästan dubbelt så lång sträcka runt centrala Stockholm istället för rakt igenom stadskärnan.
När jag först lärde mig cykla var det på en klarröd Bambino på morfars trädgårdsgång sommaren 1965. Det var då jag lärde mig grunderna – konsten att hålla balansen och röra sig framåt på två hjul. I början av 80-talet lärde jag mig cykla igen – som cykelbud på Manhattan. Då som odödlig 20-åring på en knallorange velodromcykel av märket Atala.
Vill inte kriga
Det är lärdomarna från den tiden som sitter i kroppen och som gör att jag nu tvingar mig själv att ta det lugnt genom att låta cykelbudscykeln stå. Jag tar istället på mig hjälm och jag väljer den stabila citycykeln med breda däck, handbromsar både fram och bak, och lysen och reflexer och jag cyklar på cykelbanorna längs Stockholms vackra vattendrag i utkanten av innerstan istället för att ge mig in i stadstrafiken.
För på cykel i stadstrafik blir jag som förbytt. Jag vill trängas med bilarna, snudda vid plåten, trixa mig fram genom köerna och över korsningarna. Jag triggas av trafiken; vill hinna före och hänga på, brottas och bråka. Jag blir cyklistpersonligheten Krigaren med karaktärsdrag som väl egentligen inte passar någon, men absolut inte en mycket medelålders trebarnsförälder på väg till eller ifrån sin statliga anställning. Så jag cyklar runt.
Det finns förstås Krigare även på cykelbanorna i stadens utkanter. Jag tycker mig kunna urskilja två cyklistarketyper som jag tänker mig finns på varsin ände av en skala där de allra flesta cyklister kan placeras in någonstans längs linjen. I ena änden hittar vi Krigaren, i den andra Bromsklossen.
Sjävupptagna cyklisttyper
Taktiken för den första är attack, medan den andra använder sig av obstruktion. Krigaren beter sig, som sagt, som om hon eller han trampar fram på en hinderbana och ser allt och alla som hinder i vägen. Det är en aggressiv, målmedveten, fokuserad och arrogant framfart. Krigaren cyklar kors och tvärs, genar och kör om, far hit och dit mellan cykelbanor och körfält och är fullkomligt oberäknelig för alla utom henne eller honom själv.
Bromsklossen, däremot, håller sig stadigt i mitten av cykelbanan. I egen takt cyklar hon eller han lugnt och metodiskt rakt fram och i vägen för alla andra som ska åt samma håll. Gärna pratandes i mobiltelefon och till synes helt omedveten om världen runt omkring. Gemensamt för Krigaren och Bromsklossen är att de är totalt självupptagna och de bryr sig varken om trafikregler eller sociala koder. Båda ska bara fram… på sitt sätt.
På en skala mellan dessa två cyklisttyper befinner jag mig, handen på hjärtat, mer mot Krigaren än Bromsklossen. Jag pinnar på efter bästa förmåga, kan absolut inte cykla långsamt och vill helst inte stanna förrän jag är framme. Men jag är i så fall en åldrad, klokare och lugnare Krigare som visar hänsyn, följer trafikregler och respekterar medcyklister. Jag hälsar och nickar och viftar tack till bilister som stannar. Och jag kommer fram genomsvettig och lycklig varje gång.
Jag säger som Mark Twain: ”Mänsklighetens framsteg borde ha stannat vid cykeln.”