Krönika: En vinterbadares bekännelser

Det finns en väg som jag alltid brukar gå med ett leende: gångstigen mellan Hellasgårdens bastu och busshållplatsen. Kroppen känns mjuk efter badet, huvudet är inlindat i bomull och tillfredsställelsen är djup och genomgående. Det är nästan bättre än sex och i vilket fall som helst mindre krångligt.

Effekten beror på morfinliknande endorfiner. När jag sätter mig i bussen för att åka hem är jag alltså hög på kroppens inre knark.

Det går att bli beroende av det knarket. Vissa vinterbadare i bastun strax utanför Stockholm badar två-tre, ibland upp till fem, gånger i veckan och köper årskort så att de kan gå så ofta de vill. Varje vecka under de senaste vintrarna har jag badat i Källtorpssjön vid Hellasgården och om jag missat badandet någon vecka så har det känts i hela kroppen.

Några goda råd

Är det någon som dött här? frågade jag de äldre gentlemännen på översta laven en gång. Jag visste att de hade badat på Hellas i åratal. Ja, en gång, berättade de. De hittade en man drunknad under bryggan, men vad han dog av var oklart.

Faktum är att det finns en liten svimningsrisk med vinterbad. I ett vetenskapligt test där ett antal personer badade i iskallt vatten svimmade flera av dem och att svimma i vatten är absolut farligt. Rådet lyder därför: Vinterbada aldrig ensam och var försiktig med att doppa huvudet.

Senare hörde jag talas om en annan man som dog efter att ha badat i bastun. Han var en av de stamgäster jag minns väl och fick hjärnblödning i samband med ett bastubad. Men han hade haft det förut så om det berodde på bastun eller vinterbadande är oklart.

Bäst är det att bada riktigt kalla och mörka vinterdagar. Dels för att vattnet har rätt temperatur, det ska helst vara nära nollgradigt för bäst effekt – no pain, no gain – men också för att mörkret gör upplevelsen mysigare. Det är skönt att sitta på bänken en stund efter att ha doppat sig, se snön gnistra på isen av ljuset från lyktorna utmed gångvägen, tjusas av Nackamasternas röda blinkningar på andra sidan sjön, sippa lite Ramlösa och känna lugnet sprida sig i kroppen.

Sällan förkylda

Är det skadligt eller nyttigt att vinterbada? Oojoj, säger många, förskräckta, när de hör att jag badat i en isvak. Det kan väl knappast vara bra för hjärtat? Det är just vad det kan, flinar jag glatt tillbaka. Det finns forskning som pekar på en gynnsam effekt på bland annat blodtrycket. Plus studier som visar på ökad stresstålighet, minskad smärtkänslighet och så vidare. Nästan alla vana vinterbadare uppger dessutom att sällan blir förkylda om de badar regelbundet.

Vinterbadandet har andra positiva effekter också, särskilt när det kombineras med bastu. I bastun finns gemenskapen med andra badare, många har sett varandra i åratal. Här finns en unik möjlighet att umgås utan att behöva säga så mycket och – om man vill – diskutera världsproblem eller flika in en filosofisk anmärkning om ett eller annat vardagsdilemma.

På bättre humör

Jag vet inte hur det är på damsidan, men grabbigheter blir sällan långlivade i bastun. Eventuella försök att säga något om osammanhängande om brudar eller klanka på sin fru möts med tystnad och självdör snart. Så länge det inte är en svensexa så är stämningen bra. Lördagarna med svensexor är de dåliga bastudagarna och då kan det bli både överförfriskat, grabbigt, tuppigt och trist i bastun. Men man slipper partypojkarna i veckorna.

Konflikter och ilskna känslor rinner av mig någonstans mellan isvaken och bastulaven. Som relativt nyseparerad kan det vara lite knepigt att möta sin för detta. I mitt fall råkar hon också vara vinterbadare. Kan vi då mötas i enbart handduk på bänken utanför bastun, med ångande andedräkt och varsin liten löjlig bastumössa på huvudet? Nema problema. Då är det som om vi aldrig haft en dispyt.

Jag vet inte vad bastun och isvaken gör med mig men en sak är jag säker på: Jag kommer knappast att sluta bada på vintrarna.

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Prenumerera på suntlivs nyhetsbrev!