Krönika: "100 år till ett riktigt sommarlov?"
Publicerat:01 juli 2009
Författare:Louise Hertzberg
Sommaren brukar jag ägna åt reflektion och omvärldsanalys. Det kan låta pretentiöst, men är det inte. Allt jag behöver göra är att åka till vårt sommarhus och kika över till grannen. Det har jag gjort i över 40 år, och på sistone har jag blivit betänksam.
När jag var liten köpte mina föräldar ett hus i en liten by i Mellansverige, och vi har det ännu kvar. Det intressanta i byn är grannhuset. Det som byborna kallar ”kollo”. På somrarna fylls träkåken med människor som för en tid lämnar sitt vanliga liv, så har det varit sedan början av förra seklet. Det som hela tiden skiftar är vilka som får komma och hur de beter sig. Och det säger en hel del om vad som händer i Sverige.
Mitt första minne från ”kollo” är en parad på väg ner till byns badplats. Först i tåget går en snäll men bestämd föreståndarinna. Hon säger god morgon när hon passerar vår tomt, där jag står och glor. Bakom sig har hon tonårstjejer på en lydig rad. Män och killar existerar inte.
De räta leden försvinner
Med åren blandas killarna med tjejer, och de räta leden försvinner. Det är svårt att skilja kolloledarna från ungdomarna. Det verkar som att man går och badar när man har lust. Det visar sig att man även gör annat när man har lust. En natt brinner det i kollots annex. Några av tjejerna har tjuvrökt. Ingen kommer till skada. Jag vet inte vilken bestraffning de får, men tänker att det är tur att föreståndarinnan inte är kvar. Både för hennes och för de olydiga tjejernas skull.
Det är långa somrar som tjejerna och killar spenderar på kollot. Någon gång ser jag föräldrar hälsa på, men det är undantag. När jag blir äldre blir jag vän med några av ledarna. De berättar att kollot är ett andningshål för många av ungdomarna, varav en del kommer från trasiga familjer. Den långa sommarvistelsen ger en möjlighet att få andra perspektiv på livet. För även om det ser avslappnat ut så finns struktur och ansvar. Och värme och kärlek, det kan jag se med egna ögon. Det är många som gråter när bussen ska ta ungdomarna tillbaka till stan i slutet av sommaren.
Åren går, och busslasterna med ungdomar slutar att komma. Kollot fylls med alla möjliga. Det är läger för boxare. Det väcker nyfikenhet, särskilt bland byns unga kvinnor. Annat är det när det är träff för bögar. För att inte skrämma någon har de i förväg satt upp en lapp på byns anslagstavla. Vår 80-åriga grannfru är ändå lite rädd. Det här är långt före Prideparaden. En rak höger är mer välbekant än homosexualitet, men allt går bra.
En sommar är det mest ensamstående med barn som fyller kollot. Jag ser dem inte komma tillbaka, kanske bildade de par, eller så fick de andra intressen.
Det senaste är killfritt kollo. Killar får komma, men det är inte några som vill. Kollot har grisar, kaniner och andra smådjur som barnen får ta hand om. Det intresserar bara tjejer, berättar en väninna vars dotter var där en vecka förra sommaren.
Kollo för tjejer, det har jag ju sett förr, så det är inte någonting nytt. Det som förvånar är att min väninna har sin dotter där. Väninnan är välmående medelklass, är kollo verkligen till för hennes barn? Vart tar de andra barnen vägen? De som inte har så välmående föräldrar, de som kom till kollo förr?
Allas rätt till ett bad
Den svenska sommaren är fylld med badsjöar, och just nu verkar vädret också bjuda in till skön vila. Alla har rätt att ta del av det, tycker jag. Sen spelar det inte någon roll om de är boxare eller bögar, välmående medelklassbarn eller utsatta fattiga barn, kvinnor eller män, stränga föreståndare eller lättsamma kolloledare.
Jag hör på radio att många barn blir kvar i stan under sommaren, med föräldrar som inte har råd att ta sig för någonting. Det är trist och skrämmande. Hundra år efter att kollot i vår by startade, är det alltför långt till en vilsam sommarvistelse för allt för många.