Högutbildade vill jobba längre

För att kunna trygga välfärden i framtiden behöver vi arbeta längre. Men för att få fler att vilja jobba kvar efter 65 krävs större flexibilitet, menar forskare – både i synen på äldre medarbetare och i hur arbetsvillkoren utformas.

Vi blir allt friskare och lever allt längre. År 2060 beräknas de som då är 65 år ha i genomsnitt 25 år kvar att leva, jämfört med 19 år idag. Det innebär en ökad försörjningsbörda för dem som är kvar i arbetslivet.

Dagens pensionärer är också betydligt friskare än för några generationer sedan. Idag innebär pensioneringen sällan att man drar sig tillbaka. Snarare börjar många ett nytt liv, fyllt av fritidsintressen, ideellt engagemang och resor.

Mycket tyder alltså på att vi både kan och behöver arbeta vidare även efter 65. Frågan är om vi vill, eller vad som kan få oss att vilja?

Priviliegium få vara med lite till

Per Törnquist, ögonläkare på ögonmottagningen vid Gävle sjukhus, tillhör en av de yrkesgrupper som enligt statistiken stannar kvar längst i arbetslivet. Han berättar att han blev ”lite överraskad” förra hösten när han insåg att han skulle fylla 65 i december. Han funderade en liten stund på ifall han skulle gå i pension. Men det gick ganska fort att bestämma sig.

– Jag är inte riktigt mogen för att pensionera mig. Det händer så mycket spännande inom ögonsjukvården, så det känns som ett privilegium att få vara med och uppleva det lite till.

Per Törnquist började jobba som ögonläkare när han var 28 år. Han har alltid har tyckt att det har varit kul att gå till jobbet, tack vare bra kollegor och intressanta arbetsuppgifter. Han upplever också att hans erfarenheter tas väl till vara i organisationen, både i det dagliga arbetet och genom hans plats i klinikledningen. Därmed ser han ingen anledning att sluta bara för att han kommit upp i en viss ålder.

– Så länge man är frisk och har något att ge tycker jag att det känns kul att fortsätta.

De som har utvecklande jobb vill jobba kvar

Kerstin Nilsson, arbetslivsforskare vid Sveriges lantbruksuniversitet och Lunds universitet, undersökte i mitten av 2000-talet hur personal inom Region Skåne ser på att jobba kvar efter 65.

Många läkare och psykologer uppgav då att de både kunde och ville jobba kvar efter 65, medan motsvarande andel bland sjuksköterskor och undersköterskor var betydligt lägre. Det ligger i linje med andra studier som visar att personer i yrken med till exempel hög fysisk belastning slutar arbeta betydligt tidigare.

Kerstin Nilsson analyserade även vad som ökade eller minskade personalens motivation att jobba kvar. Till viss del handlade det om individuella förhållanden kring ekonomi och familjesituation. Men mycket handlade om arbetet i sig. De som hade fysiskt krävande arbeten, saknade möjligheter att utvecklas och inte upplevde att de fick uppskattning från sina chefer var mindre benägna att jobba några år extra.

Arbetsgivare vill inte ha kvar folk efter 65

Kerstin Nilsson har även gjort en enkätstudie med 900 kommunala chefer runt om i Sverige. Av dem ansåg 59 procent att det var viktigt att personalen arbetade kvar till 65 år, medan bara 14 procent angav att det fanns ett behov av att behålla dem efter 66 år. Kerstin Nilsson menar att den skillnaden säger en hel del om hur vi ser på ålder.

– Det finns någon sorts gräns i folks medvetande om att man ska sluta arbeta vid 65. Jag menar att man borde se mer till den individuella hälsan och vilket arbetsliv man har.

Den kronologiska åldern säger ofta ganska lite om hur en person mår eller fungerar, betonar Kerstin Nilsson. Fysiska, genetiska och sociala aspekter av åldrandet har ofta större betydelse. Därför är det viktigt att inte räkna ut äldre medarbetare. Snarare behöver arbetsgivare försöka underlätta för dem som vill jobba kvar, exempelvis genom att erbjuda flexibla arbetstider och fortsatt kompetensutveckling.

– Man får inte sluta satsa på de äldre. För då vill de naturligtvis inte vara kvar.